Flytta

Nu gör jag som de stora bloggarna, flyttar. Jag blir GLAD om ni hänger med och tittar på min nya blogg istället. Välkomna till kalleriet.se

Ses där

Kram Elin

Jag snuddar vid ämnet politik - eller vad jag nu gör

Vi kliver innanför dörren, lillan och jag. Efter den långa avklädningsproceduren som är nödvändig en härligt kall vinterdag som denna blir vi sittande i trappan och bara gosar. Hon kryper upp i min famn och vi kramas. Jag borrar ner mitt huvud i hennes tunna småbarnshår och njuter av hennes egen lukt. Jag pussar henne i håret, på kinderna, på halsen och hon skrattar. Det är en stund som är underbar, fullkomligt perfekt.

Då slår det mig, den här känslan som jag har för mina barn är lika för föräldrar över hela världen. Alla vi som är föräldrar älskar våra barn med samma kärlek. Jag här hemma i mitt fina men lite för trånga hus, min granne som lever ett liv som är ganska likt mitt. Men också hon jag hörde om på TV igår som sålt sina barn för deras överlevnad. Också de som missbrukar droger som blir fråntagna sina barn, också de som av någon anledning begått brott som är fängslade och därmed fråntagna det dagliga umgänget med sina barn. De som aldrig tänkte sig sitt barn, som kände sig tvingad att adoptera bort det - de undrar alltid vad som hände det lilla barnet som de inte kunde tillåta sig den stora föräldrakärleken till. Genom alla tider har vi älskat våra barn oändligt.

Därför njuter jag och min dotter en lite stund till av varandras närhet och jag tackar Gud att jag är så privilegierad som lever nära mina barn.

Vår trapp

Snön singlar ner här utanför mitt fönster. Det blir vitt där ute. Och ljust. Precis som det blev här inne i vår trapp när min syster med familj kom på arbetshelg hos oss.  Det känns som ett första steg mot något nytt.

Igår lämnade vi iväg nya planritningar på utbyggnad till en snäll man som hjälper oss med bygglovsansökan och konstruktionsritning. Det känns som ytterligare ett steg närmare det där vi längtar efter.

Jag vill bara berätta att det känns hoppfullt inom mig. Nu sätter jag mig i soffan och läser för lillskruttan, och bara njuter av att det är hon och jag hemma idag.

tigern i huset

För ett år sedan lyssnade han inte till sitt namn, han hette Diego. Bara Diego. Inget annat än Diego. Diego som i den sabeltandade tigern i filmerna Ice Age. 

Senare på vårkanten bytte han namn, till Sherikahn. Sherikahn som i den läskiga tigern i Djungelboken, han som inte gillar människobarn, och som är anledningen till att Mowgli måste flytta till människobyn. Men Sherikahn det var ett jobbigt namn så en kort tid senare kom vår Ebbe tillbaka till sitt eget namn. 

Intresset för tigrar, andra farliga djur och alla djur i största allmänhet håller i sig. Eftersom utklädning är en prioriterad lek i det Källska hemmet ville jag ge honom en tigerdräkt. Stadens alla potentiella butiker med maskeradkläder för barn besökte jag. Nätet letade jag också igenom så gott jag orkade. Jag konstaterade att barn idag ska klä ut sig till superhjältar eller prinsessor, inte djur. 

Jag gjorde en egen. Tigerdräkt till min son alltså. 

Han ser inte så farlig ut, för det är han inte. Den här tigern leker gärna fika med sin lillasyster.

Januari

Jag vet inte vad för sorts trötthet som drabbat mig. Alla kreativa tankar jag har inne i mitt huvud, all energi till att ta hand om mitt hem och mina barn, all uthållighet som krävs för att ta tag i saker och slutföra, det är som bortblåst. Puts väck. Borta.  

Ettåringen som numer kan gå och som sover allt mindre om dagarna är en solstråle. Hon håller för näsan och väntar att någon ska se hennes lek, så säger jag "var är lillasyster?" Lycklig och med ett gurglande skratt kommer hon fram och ropar tittut på sitt eget språk som bara ett väl tränat öra förstår. 

Min nästan-sexåring är inte lätt att tampas med nuförtiden. Han gör som han vill, struntar i vad vi säger. Igår var så osams, så osams. Hela dagen gick åt till att rannsaka och återhämta mig. Givetvis måste jag i efterhand inse att jag kunde agerat annorlunda. Om jag bara hade orkat bättre...

OM jag bara hade orkat, hade jag då i lördags tagit mig an stoppet i avloppet i lördags. Ringt efter jourhavande avloppsfirma, och städat upp själv när barnen ändå kollade på film så att kärast M kunde fått stanna där han var? Om jag bara hade orkat bättre...

Alla julsaker som jag så omsorgsfullt pyntat fram, de står överallt och känns bara stökiga nu. Barnen leker med dem och något går sönder. Det är verkligen dags att städa bort dem nu... om jag bara..... hade ork.

Och jag vill bara ropa till min energi " det är inte roligt längre, leken är slut. Kom fram nu och ropa ditt tittut så gör vi något annat" 

Julen har passerat

Vi hade planerat en lång och skön julledighet, och Mattias är ännu ledig från sitt jobb. Men stackarn fick desto mer att stå i här hemma eftersom jag haft det höga nöjet att vara sjuk. Han är tapper, lagar all mat, städar köket efteråt, ser till att jag får vila, tar alla konflikter med våra barn samt ser till att de får stimulans av olika slag. Häromkvällen suckade han att den här veckan fylls han "än mer av beundran över hur väl du roddar runt våra barn varje dag". Han är aldrig särskilt nedlåtande över det jobbet i vanliga fall heller, men det var ändå något positivt som kom ur detta trista virustillstånd.

Julfirandet hos kusinerna i Småland gick galant! Ja okej då, husmorsstoltheten fick sig några törnar här och där, men jag visste det ju innan så jag kunde hantera det bra tycker jag. Macaronerna fick mer uppmärksamhet än de förtjänade, men efter allt bakande av dessa elendes kakor känner jag mig nära på som en macaronexpert numera. Någon dag kanske jag skriver mer om det.

Lillkusinen fick den här vimpeln av oss i julklapp. Själv har jag ingen relation till tygerna i vimpeln, men de är liksom mycket annat funnet i farmor Gretas hus. Hon var inte min farmor, utan min mans. Således även hans systers. Hon kände igen tygerna och kunde säga vilket tyg som använts till vad, precis så som jag hade hoppats! Och då liksom glömde jag alla mina andra ofärdigheter och blev innerligt glad.

Husmorskomplex

Det kan hända att jag är den enda som drabbas av husmorskomplex. Det kan också hända att det drabbar någon mer än mig, och i så fall kanske det kan glädja denne någon att läsa om mig.

Vi ska det här året fira jul med min mans familj, i hans systers alldeles nybyggda hus. De är allesammans härliga människor med mycket kärlek och omtanke, jag älskar dem. Jag är glad och tacksam att min man kommer från en fin familj (inte fin som fin i kanten) Ändå är komplexen aldrig så starka som när vi ska träffa dem. De är duktiga människor. Som planerar i tid, genomför sina åtaganden med bravur, och de tycker att "rationellt" är ett ytterst positivt ord. 

Jag är på dessa sätt väldigt olik min svärfamilj. Trots att jag känt dem länge länge skapar olikheten osäkerhet hos mig. I år blev mitt uppdrag att göra Janssons frestelse. Vilket jag upptäckte alldeles för sent givetvis, informationen hade funnits där i en månad om jag bara hade tagit reda på den ( här visar det rationella sig, jag är mer den krångliga typen som tänker att alla ringer och frågar vad just vi ska ta med). Hur som helst ringde min man sin mamma för att byta ut Jansson till köttbullar, som jag tycker att vi är ganska bra på. Men köttbullarna låg givetvis rullade och klara i svärmors frys redan, liksom matbrödet som hon också skulle ta med. Samtalet slutade i alla fall med att hon skulle ta med en frestelse också. Vi skulle ta med en extra kaksort. Redan nu kan jag känna hur stämningen kommer att bli vid julbordet när alla har tagit med något och jag står där och skäms för vi har inget där att bjuda på (det kommer bara att vara jag som skäms, min man ägnar sig icke åt sådant) 

För att på något vis ändå klara mig genom den här julen med någon slags stolthet kvar ville jag slå på lite extra och baka riktigt lyxiga kakor. Leilas macarons och skåneåsar från sju sorters kakor. Skåneåsarna hör julen till i det hem jag vuxit upp, men macarons skulle bli min premiärsats. 

Nu har jag hållit på med dessa sorter i närmare fyra timmar. Två satser macarons är gräddade, MEN de uslingarna lossnar inte från bakplåtspappret! (Ett riktigt hett tips från mig är köp ALDRIG en enda grej av märket euroshopper) Troligen får jag göra om allt. Skåneåsarna har jag inte bakat ut ännu, och jag överväger att vänta. 

Bara för att strö lite salt i såren upptäcker jag efter en stund i min frustrationsbubbla att lilla S klättrat upp på bordet och börjat gnaga på osten. Som om det inte räckte ändå....