Jag sitter i min soffa. TVn är på och berättar om bidragsfusk hos partiledare och vidare om det där som bara gör FÖR ont, svält i Nordkorea, misshandel och våldtäkter i Egypten. Barn och kvinnor, och givetvis män också, som far så illa så jag inte ens kan vara i närheten av att föreställa mig smärtan.
Samtidigt tittar jag på bilder från min sommar, som varit underbar. Och det bara snurrar i huvudet. Livet är orättvist. Tacksam för att jag har det så bra ska jag försöka sova gott i natt.
OM jag kunde förstå andras smärta fullt ut, skulle jag sova gott då?
