Julen har passerat

Vi hade planerat en lång och skön julledighet, och Mattias är ännu ledig från sitt jobb. Men stackarn fick desto mer att stå i här hemma eftersom jag haft det höga nöjet att vara sjuk. Han är tapper, lagar all mat, städar köket efteråt, ser till att jag får vila, tar alla konflikter med våra barn samt ser till att de får stimulans av olika slag. Häromkvällen suckade han att den här veckan fylls han "än mer av beundran över hur väl du roddar runt våra barn varje dag". Han är aldrig särskilt nedlåtande över det jobbet i vanliga fall heller, men det var ändå något positivt som kom ur detta trista virustillstånd.

Julfirandet hos kusinerna i Småland gick galant! Ja okej då, husmorsstoltheten fick sig några törnar här och där, men jag visste det ju innan så jag kunde hantera det bra tycker jag. Macaronerna fick mer uppmärksamhet än de förtjänade, men efter allt bakande av dessa elendes kakor känner jag mig nära på som en macaronexpert numera. Någon dag kanske jag skriver mer om det.

Lillkusinen fick den här vimpeln av oss i julklapp. Själv har jag ingen relation till tygerna i vimpeln, men de är liksom mycket annat funnet i farmor Gretas hus. Hon var inte min farmor, utan min mans. Således även hans systers. Hon kände igen tygerna och kunde säga vilket tyg som använts till vad, precis så som jag hade hoppats! Och då liksom glömde jag alla mina andra ofärdigheter och blev innerligt glad.

Husmorskomplex

Det kan hända att jag är den enda som drabbas av husmorskomplex. Det kan också hända att det drabbar någon mer än mig, och i så fall kanske det kan glädja denne någon att läsa om mig.

Vi ska det här året fira jul med min mans familj, i hans systers alldeles nybyggda hus. De är allesammans härliga människor med mycket kärlek och omtanke, jag älskar dem. Jag är glad och tacksam att min man kommer från en fin familj (inte fin som fin i kanten) Ändå är komplexen aldrig så starka som när vi ska träffa dem. De är duktiga människor. Som planerar i tid, genomför sina åtaganden med bravur, och de tycker att "rationellt" är ett ytterst positivt ord. 

Jag är på dessa sätt väldigt olik min svärfamilj. Trots att jag känt dem länge länge skapar olikheten osäkerhet hos mig. I år blev mitt uppdrag att göra Janssons frestelse. Vilket jag upptäckte alldeles för sent givetvis, informationen hade funnits där i en månad om jag bara hade tagit reda på den ( här visar det rationella sig, jag är mer den krångliga typen som tänker att alla ringer och frågar vad just vi ska ta med). Hur som helst ringde min man sin mamma för att byta ut Jansson till köttbullar, som jag tycker att vi är ganska bra på. Men köttbullarna låg givetvis rullade och klara i svärmors frys redan, liksom matbrödet som hon också skulle ta med. Samtalet slutade i alla fall med att hon skulle ta med en frestelse också. Vi skulle ta med en extra kaksort. Redan nu kan jag känna hur stämningen kommer att bli vid julbordet när alla har tagit med något och jag står där och skäms för vi har inget där att bjuda på (det kommer bara att vara jag som skäms, min man ägnar sig icke åt sådant) 

För att på något vis ändå klara mig genom den här julen med någon slags stolthet kvar ville jag slå på lite extra och baka riktigt lyxiga kakor. Leilas macarons och skåneåsar från sju sorters kakor. Skåneåsarna hör julen till i det hem jag vuxit upp, men macarons skulle bli min premiärsats. 

Nu har jag hållit på med dessa sorter i närmare fyra timmar. Två satser macarons är gräddade, MEN de uslingarna lossnar inte från bakplåtspappret! (Ett riktigt hett tips från mig är köp ALDRIG en enda grej av märket euroshopper) Troligen får jag göra om allt. Skåneåsarna har jag inte bakat ut ännu, och jag överväger att vänta. 

Bara för att strö lite salt i såren upptäcker jag efter en stund i min frustrationsbubbla att lilla S klättrat upp på bordet och börjat gnaga på osten. Som om det inte räckte ändå....

Mitt hallfönster

Livet med ettåring är underbart. Det finns inget finare att höra än den nya lilla rösten som övar sig: mamma, mamma, mammama. Och börjar om: mamma, mamma, mammama.

Men på natten är det inte lika gulligt. Då kanske man snarare skulle kalla livet med ettåring intensivt. Den här veckan har inneburit för lite sömn för mig. Det märkliga är att fast jag vet att jag borde städa, borde hänga tvätten, borde se till så att inte pojkarna kollar på TV riktigt så mycket som det blev, borde väcka lillasyster så att inte nästa natt blir likadan som den här. Håglöst börjar jag städningen, men plötsligt glömmer jag alla borde och har gjort ett arrangemang av julblomster. Några virkade dukar som jag köpte av Emma-Clara blev fina snöflingor. Jag tar fram ett gammalt fint lakan och syr en gardin. 

Efter det är det inte alls svårt att städa. Ettåringen städade med mig och fick byta alla kläder efter att ha plaskat i svabbhinken. Men det gör inget.... jag fick nya krafter någonstans ifrån. Hoppas de räcker hela kvällsmaten igenom.

Julpyssel en ledig måndag

Vi har ledig måndag idag (liksom alla andra måndagar) När lillasyster sov passade vi stora på att julpyssla. Små människor är härligt befriade från hur det "ska vara". Självklart kan man hänga en julanka i granen! Självklart behöver man inte vara "lagom" med glitterburken. Min dekorerade styrolitstjärna är TÖNTIG bredvid dessa glittrande, färgsprakande skapelser. Jag vill inte ens visa den, istället visar jag mina barns verk. De ger mig energi! Och till somliga av er kommer julkort av högsta klass skickas.

Papperslampor

Det var länge sedan sist, sa en vän. Vi konstaterade att det är ett visst ålderstecken att inte ha setts på femton år, och ändå varit i sitt vuxna liv när man senast sågs, och mer aktivt tog del i varandras liv. Bodde i samma korridor för att tala klarspråk. Mycket har givetvis hänt sedan då. Ändå var det inget särskilt konstigt med att vi satt där i samma soffa och stickade, igen. 

Hon sa att hon kikade in här ibland. Och att hon framför allt gillade papperslamporna som ser ut som droppar. Hon bad mig göra en i turkost till hennes kök. En rysning gick genom min kropp när allt kom tillbaka till mig, hur vi nattvakade då. Oförmögna att agera rationellt, till slut satt vi uppe på natten och gjorde vad som föll oss in, medan EB skrek i rummet intill. Tröst, vaggande,vagnsrullande, amning, välling, napp......ingenting dög. Mamman jag och pappan Mattias gjorde vad vi kunde, men när det inte räckte fick vi stötta varandra och för en kort stund gömma oss undan skriket. I efterhand förstår jag inte, hur kunde det bli så att vi inte rådde på situationen? Hur kunde vi lämna det skrikande barnet ensam i rummet bredvid? Någonting i mig gick sönder då, och det är inte lagat än. Jag får ont i magen när jag tänker på den där tiden. Så gott det går försöker jag glömma den. Men allt kom tillbaka till mig när hon började prata om lamporna. Skulle jag klara att göra en till henne?

Såklart. Här är resultatet. Nu är det bara för Anna-Karin att välja om det är någon av dem hon vill ha. 

Kärt gammalt minne

För elva år sen, var min man och jag i Stockholm en helg. Vi hade varit gifta ett halvår, och det kändes nytt och spännande att vi hade tagit det stora beslutet att dela hela livet med varandra. Jag minns den där helgen om mysig och romantisk. Vi köpte för första gången julpynt till vårt gemensamma hem. Vi hade all tid i världen bara för varandra. 

I gamla stan, på Indiska, hittade jag en tröja i lammull som jag tyckte alldeles särskilt mycket om. Fast den var dyr, med de mått vi mätte då. Mattias tyckte också om den och det kändes speciellt att jag köpte mig en så fin och dyr tröja. 

Den tröjan är välanvänd, kan man väl sammanfatta det hela. För några år sedan gjorde jag dock misstaget att tvätta den för varmt, och den kom krympt ur maskinen. Eftersom den betyder mycket för mig har jag ändå haft svårt att göra mig av med den och den har legat än här och än där och skräpat. Nu senast i mitt pysselskåp så att ingen annan ska störas av den. Jag har sett den och irriterat mig på att den bara ligger där, men ändå inte kunnat skiljas från den, den påminner mig om hur det var att vara nygift. Ett kärt minne.

Men idag har den återigen kommit till användning. En klänning till lillasyster och handledsvärmare till mig. Nu kan jag glädjas och minnas, och fylla tomrummet i pysselskåpet med något annat.

Pynt är fint

Soligt och mossigt

Adventigt och mysigt

Adventstid, trots allt

Tack kära ni för er uppmuntran här, i andra media och i verkliga livet. Det betyder mycket och gör mig gott att ni bryr er. 

Visst kan man tycka att grannen är lite snål med utrymmet, eller hur man nu vill uttrycka sig, men utan att utlämna honom, eller hans fru, alltför mycket vill jag berätta att i deras situation är all förändring dålig. Att tänka i nya banor kostar dem alltför mycket energi. De har sagt sitt definitiva nej och vår situation är svår. Vi kan söka om bygglov i alla fall, kanske får vi det, men hur blir relationen till närmsta grannen då? Eller så kan vi flytta. Flytta. Det är ett kort ord som går fort att säga, men i det korta ordet rymms oändlig ansträngning. Särskilt när vi inte funnit platsen att flytta till. 

Även om jag skulle sörja att inte längre bo i vårt fina hus, eller i vårt mysiga område med många kära vänner nära så tar jag ju det som betyder allra mest med mig. Min egen man och våra fina fina barn. De som hjälper mig att trots nedstämdheten skapa det här adventsmyset. Barnahänder som skapar pepparkakor efter sångtexter, eller som tittar på bilden i receptboken och gör alla variander av lussebullar som finns däri. Lillasyster som istället för att baka äter och äter deg. Mätt och nöjd och glad.  I vårt lilla, slitna men underbara hus som nu doftar gott gott. Gott. 

När det inte går som man vill

  

 En lång tid har vi funderat på vårt boende, jag har skrivit om det förut. Vi älskar huset, men det är för litet för oss. Vi har sett oss omkring, mentalt flyttat in och ut ur många hus under några års tid. Landet -  stan, den infekterade eviga diskussionen som tillslut gjorde oss illa. 

Så har vi äntligen landat. Enats, kommit fram till att huset ska byggas ut, och hur. Vi har varit glada och tänkt glada konstruktiva tankar. Begärt offerter, fått hjälp med ritningar, haft mäklaren som värderat utbyggnadsritningen. Tänkt ytskikt. Med mera. Vi skulle bara visa grannen ritningen innan bygglovsansökan skickades in. Tänk vad vi misstog oss när vi satte ordet bara framför den handlingen. Det visade sig att grannen tänkte annorlunda jämfört med oss. 

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag gör en paus, som inte ni märker. Nu är vi ute på hemnet, igen. Svävar i ovisshet. Igen. Det är energikrävande att inte veta, att beslutet ligger hos någon annan. Helst vill jag göra som min treåring, kasta mig på golvet och sprattla med armar och ben, skrika högt för jag vill inte vill inte vill inte! Vill inte flytta, vill inte bygga ut enligt något ännu osynligt b-alternativ. (Ännu lever ett svagt litet litet hopp)

Melankolin och sorgen måste ta sig uttryck på något sätt hos mig. Det har blivit ett fint docktäcke av mormorsrutor ärvda från farmor Greta. Jag har bara lagt till de vita kanterna och sytt ihop. Hoppas bara inte sorgen sitter fast i rutorna och går vidare till den som ska leka.

1 år

Ett helt år har gått. Man vet ju så väl att det händer hela tiden att de små blir äldre, ändå är man förvånad. Eller i alla fall jag är förvånad. Jag ser på de mina och undrar när de blev så stora? Jag ser på min lilla 1åring och undrar när hon slutade vara min bäbis? Hon som var så liten och knappt märktes alls, har egen vilja som hon berättar med allra största övertygelse och bestämdhet. Hon som bara somnade när vi la henne var som helst, eller satt med henne på vårt bröst, hon reser sig i vagnen när hon inte vill sova. Hon som var den barn lärde sig "klappa försiktigt" på, kan nu klappa försiktigt på andra små. Och jag förundras, givetvis måste det firas! Ungen har ju blivit ett år! Kanske är samtidigt något av en sorgefest, för bäbistiden den underbara är slut nu. Med vemod i hjärtat vinkar jag adjö och ser med spänning fram emot att få följa henne resten av livet. 

Jag har visst tangerat ämnet tidigare, jag snöar lätt in på saker. Nu har jag snöat in på kakkalas ett tag. Festligt värre!  

Trolltyg

Det är inte första gången jag skriver om det, men i januari det här året var jag på symässan. Inspirerad av mina kära reskamrater så handlade jag en del trikåtyger. En av dessa trikåer var detta trolltyg. Januari är ju länge sedan nu men ända sedan dess har jag ibland gått ner i källaren, smygtittat i den garderob där trolltyget gömts undan och förfasats, HUR kunde jag välja detta fula tyg? 

Men mina kära små uppmuntrar mig, de tycker inte tyget är fult, det är ju fullt av troll! Troll finns i sagor, och de är spännande. Jag är inte den som är den, givetvis ska tyget användas. Vi enades om att det skulle bli pyjamasar. Tyget räckte inte riktigt till så mycket men det blev ju fint med helsvart till. Då räckte trolltyget också till en svans till dem var! (Ni som känner mig och vet vad jag tycker om sådana detaljer på barnkläder får gärna le lite, det gör jag) 

Ps stöket i rummet bjuder jag på

Ibland blir jag bara så trött

Det händer ganska ofta att jag blir trött på mig själv. Mina tankar, min röst, mitt eget sällskap, att liksom aldrig bli mer spännande än jag. 

Ibland blir jag lite extra trött på mig själv. Som ikväll, när jag inser att jag peppat tillsammans med småkillarna så mycket på deras höstfest på förskolan att jag i något svagt ögonblick lovade att sy lite utklädningskläder till deras olika avdelningar som de kan få överlämna imorgon på festen. Deras väldigt självklara tanke är att när man går på kalas har man med sig paket. Hur det sen blev en självklar tanke att jag skulle sy utklädningskläder är i nuläget lite svårare att minnas.

Som den snälla (och lite curlande) mamma jag är så har jag i alla fall ägnat de senaste två timmarna åt att sy dessa vackra kungakronor. Undertiden har jag tänkt ut många andra smarta sätt på hur man också skulle ha kunnat tackla önskan om att ta med paket. Men jag är jag och jag hamnar lätt i sånt här. 

Jag erkänner att det var roligt att sy efter en liten stund, när den värsta ågrenen hade lagt sig och jag lyssnade på den fantastiska skivan Kronan av påkostat glas av Ulrica Arenius och Peter Tikkanen, och jag var ensam vaken i huset. Det fanns frid i min pysselstund. Nu är två kronor klara, de blev fina och alla kan vara stolta och glada imorgon. 

(Men de fina ballerinakjolarna i tyll och trollkarlscapen, de får bli till en annan gång när jag återigen ska sitta uppe och ångra mig)

Sommar 2011, och nu

Jag sitter i min soffa. TVn är på och berättar om bidragsfusk hos partiledare och vidare om det där som bara gör FÖR ont, svält i Nordkorea, misshandel och våldtäkter i Egypten. Barn och kvinnor, och givetvis män också, som far så illa så jag inte ens kan vara i närheten av att föreställa mig smärtan. 

Samtidigt tittar jag på bilder från min sommar, som varit underbar. Och det bara snurrar i huvudet. Livet är orättvist. Tacksam för att jag har det så bra ska jag försöka sova gott i natt. 

OM jag kunde förstå andras smärta fullt ut, skulle jag sova gott då?