Julen har passerat

Vi hade planerat en lång och skön julledighet, och Mattias är ännu ledig från sitt jobb. Men stackarn fick desto mer att stå i här hemma eftersom jag haft det höga nöjet att vara sjuk. Han är tapper, lagar all mat, städar köket efteråt, ser till att jag får vila, tar alla konflikter med våra barn samt ser till att de får stimulans av olika slag. Häromkvällen suckade han att den här veckan fylls han "än mer av beundran över hur väl du roddar runt våra barn varje dag". Han är aldrig särskilt nedlåtande över det jobbet i vanliga fall heller, men det var ändå något positivt som kom ur detta trista virustillstånd.

Julfirandet hos kusinerna i Småland gick galant! Ja okej då, husmorsstoltheten fick sig några törnar här och där, men jag visste det ju innan så jag kunde hantera det bra tycker jag. Macaronerna fick mer uppmärksamhet än de förtjänade, men efter allt bakande av dessa elendes kakor känner jag mig nära på som en macaronexpert numera. Någon dag kanske jag skriver mer om det.

Lillkusinen fick den här vimpeln av oss i julklapp. Själv har jag ingen relation till tygerna i vimpeln, men de är liksom mycket annat funnet i farmor Gretas hus. Hon var inte min farmor, utan min mans. Således även hans systers. Hon kände igen tygerna och kunde säga vilket tyg som använts till vad, precis så som jag hade hoppats! Och då liksom glömde jag alla mina andra ofärdigheter och blev innerligt glad.

Husmorskomplex

Det kan hända att jag är den enda som drabbas av husmorskomplex. Det kan också hända att det drabbar någon mer än mig, och i så fall kanske det kan glädja denne någon att läsa om mig.

Vi ska det här året fira jul med min mans familj, i hans systers alldeles nybyggda hus. De är allesammans härliga människor med mycket kärlek och omtanke, jag älskar dem. Jag är glad och tacksam att min man kommer från en fin familj (inte fin som fin i kanten) Ändå är komplexen aldrig så starka som när vi ska träffa dem. De är duktiga människor. Som planerar i tid, genomför sina åtaganden med bravur, och de tycker att "rationellt" är ett ytterst positivt ord. 

Jag är på dessa sätt väldigt olik min svärfamilj. Trots att jag känt dem länge länge skapar olikheten osäkerhet hos mig. I år blev mitt uppdrag att göra Janssons frestelse. Vilket jag upptäckte alldeles för sent givetvis, informationen hade funnits där i en månad om jag bara hade tagit reda på den ( här visar det rationella sig, jag är mer den krångliga typen som tänker att alla ringer och frågar vad just vi ska ta med). Hur som helst ringde min man sin mamma för att byta ut Jansson till köttbullar, som jag tycker att vi är ganska bra på. Men köttbullarna låg givetvis rullade och klara i svärmors frys redan, liksom matbrödet som hon också skulle ta med. Samtalet slutade i alla fall med att hon skulle ta med en frestelse också. Vi skulle ta med en extra kaksort. Redan nu kan jag känna hur stämningen kommer att bli vid julbordet när alla har tagit med något och jag står där och skäms för vi har inget där att bjuda på (det kommer bara att vara jag som skäms, min man ägnar sig icke åt sådant) 

För att på något vis ändå klara mig genom den här julen med någon slags stolthet kvar ville jag slå på lite extra och baka riktigt lyxiga kakor. Leilas macarons och skåneåsar från sju sorters kakor. Skåneåsarna hör julen till i det hem jag vuxit upp, men macarons skulle bli min premiärsats. 

Nu har jag hållit på med dessa sorter i närmare fyra timmar. Två satser macarons är gräddade, MEN de uslingarna lossnar inte från bakplåtspappret! (Ett riktigt hett tips från mig är köp ALDRIG en enda grej av märket euroshopper) Troligen får jag göra om allt. Skåneåsarna har jag inte bakat ut ännu, och jag överväger att vänta. 

Bara för att strö lite salt i såren upptäcker jag efter en stund i min frustrationsbubbla att lilla S klättrat upp på bordet och börjat gnaga på osten. Som om det inte räckte ändå....