tigern i huset

För ett år sedan lyssnade han inte till sitt namn, han hette Diego. Bara Diego. Inget annat än Diego. Diego som i den sabeltandade tigern i filmerna Ice Age. 

Senare på vårkanten bytte han namn, till Sherikahn. Sherikahn som i den läskiga tigern i Djungelboken, han som inte gillar människobarn, och som är anledningen till att Mowgli måste flytta till människobyn. Men Sherikahn det var ett jobbigt namn så en kort tid senare kom vår Ebbe tillbaka till sitt eget namn. 

Intresset för tigrar, andra farliga djur och alla djur i största allmänhet håller i sig. Eftersom utklädning är en prioriterad lek i det Källska hemmet ville jag ge honom en tigerdräkt. Stadens alla potentiella butiker med maskeradkläder för barn besökte jag. Nätet letade jag också igenom så gott jag orkade. Jag konstaterade att barn idag ska klä ut sig till superhjältar eller prinsessor, inte djur. 

Jag gjorde en egen. Tigerdräkt till min son alltså. 

Han ser inte så farlig ut, för det är han inte. Den här tigern leker gärna fika med sin lillasyster.

Julen har passerat

Vi hade planerat en lång och skön julledighet, och Mattias är ännu ledig från sitt jobb. Men stackarn fick desto mer att stå i här hemma eftersom jag haft det höga nöjet att vara sjuk. Han är tapper, lagar all mat, städar köket efteråt, ser till att jag får vila, tar alla konflikter med våra barn samt ser till att de får stimulans av olika slag. Häromkvällen suckade han att den här veckan fylls han "än mer av beundran över hur väl du roddar runt våra barn varje dag". Han är aldrig särskilt nedlåtande över det jobbet i vanliga fall heller, men det var ändå något positivt som kom ur detta trista virustillstånd.

Julfirandet hos kusinerna i Småland gick galant! Ja okej då, husmorsstoltheten fick sig några törnar här och där, men jag visste det ju innan så jag kunde hantera det bra tycker jag. Macaronerna fick mer uppmärksamhet än de förtjänade, men efter allt bakande av dessa elendes kakor känner jag mig nära på som en macaronexpert numera. Någon dag kanske jag skriver mer om det.

Lillkusinen fick den här vimpeln av oss i julklapp. Själv har jag ingen relation till tygerna i vimpeln, men de är liksom mycket annat funnet i farmor Gretas hus. Hon var inte min farmor, utan min mans. Således även hans systers. Hon kände igen tygerna och kunde säga vilket tyg som använts till vad, precis så som jag hade hoppats! Och då liksom glömde jag alla mina andra ofärdigheter och blev innerligt glad.

Kärt gammalt minne

För elva år sen, var min man och jag i Stockholm en helg. Vi hade varit gifta ett halvår, och det kändes nytt och spännande att vi hade tagit det stora beslutet att dela hela livet med varandra. Jag minns den där helgen om mysig och romantisk. Vi köpte för första gången julpynt till vårt gemensamma hem. Vi hade all tid i världen bara för varandra. 

I gamla stan, på Indiska, hittade jag en tröja i lammull som jag tyckte alldeles särskilt mycket om. Fast den var dyr, med de mått vi mätte då. Mattias tyckte också om den och det kändes speciellt att jag köpte mig en så fin och dyr tröja. 

Den tröjan är välanvänd, kan man väl sammanfatta det hela. För några år sedan gjorde jag dock misstaget att tvätta den för varmt, och den kom krympt ur maskinen. Eftersom den betyder mycket för mig har jag ändå haft svårt att göra mig av med den och den har legat än här och än där och skräpat. Nu senast i mitt pysselskåp så att ingen annan ska störas av den. Jag har sett den och irriterat mig på att den bara ligger där, men ändå inte kunnat skiljas från den, den påminner mig om hur det var att vara nygift. Ett kärt minne.

Men idag har den återigen kommit till användning. En klänning till lillasyster och handledsvärmare till mig. Nu kan jag glädjas och minnas, och fylla tomrummet i pysselskåpet med något annat.

Trolltyg

Det är inte första gången jag skriver om det, men i januari det här året var jag på symässan. Inspirerad av mina kära reskamrater så handlade jag en del trikåtyger. En av dessa trikåer var detta trolltyg. Januari är ju länge sedan nu men ända sedan dess har jag ibland gått ner i källaren, smygtittat i den garderob där trolltyget gömts undan och förfasats, HUR kunde jag välja detta fula tyg? 

Men mina kära små uppmuntrar mig, de tycker inte tyget är fult, det är ju fullt av troll! Troll finns i sagor, och de är spännande. Jag är inte den som är den, givetvis ska tyget användas. Vi enades om att det skulle bli pyjamasar. Tyget räckte inte riktigt till så mycket men det blev ju fint med helsvart till. Då räckte trolltyget också till en svans till dem var! (Ni som känner mig och vet vad jag tycker om sådana detaljer på barnkläder får gärna le lite, det gör jag) 

Ps stöket i rummet bjuder jag på

Ibland blir jag bara så trött

Det händer ganska ofta att jag blir trött på mig själv. Mina tankar, min röst, mitt eget sällskap, att liksom aldrig bli mer spännande än jag. 

Ibland blir jag lite extra trött på mig själv. Som ikväll, när jag inser att jag peppat tillsammans med småkillarna så mycket på deras höstfest på förskolan att jag i något svagt ögonblick lovade att sy lite utklädningskläder till deras olika avdelningar som de kan få överlämna imorgon på festen. Deras väldigt självklara tanke är att när man går på kalas har man med sig paket. Hur det sen blev en självklar tanke att jag skulle sy utklädningskläder är i nuläget lite svårare att minnas.

Som den snälla (och lite curlande) mamma jag är så har jag i alla fall ägnat de senaste två timmarna åt att sy dessa vackra kungakronor. Undertiden har jag tänkt ut många andra smarta sätt på hur man också skulle ha kunnat tackla önskan om att ta med paket. Men jag är jag och jag hamnar lätt i sånt här. 

Jag erkänner att det var roligt att sy efter en liten stund, när den värsta ågrenen hade lagt sig och jag lyssnade på den fantastiska skivan Kronan av påkostat glas av Ulrica Arenius och Peter Tikkanen, och jag var ensam vaken i huset. Det fanns frid i min pysselstund. Nu är två kronor klara, de blev fina och alla kan vara stolta och glada imorgon. 

(Men de fina ballerinakjolarna i tyll och trollkarlscapen, de får bli till en annan gång när jag återigen ska sitta uppe och ångra mig)

En riktigt lång härlig sommar

En riktigt lång och härlig sommar har gått till ända. Vi har haft mycket ledigt hela familjen tillsammans och farit runt i landet. Med eller utan lilla husvagnspärlan från 81. Innan vi gav oss iväg klipptes trasiga byxor av till shorts som aldrig förr. Flitigt använda, lyckat projekt alltså.

Köksgardiner

Julgardinerna fick hänga kvar väldigt länge i år. Faktum är att jag inte riktigt kunde komma på var jag hade lagt de vanliga efter den årliga tvätten. När jag väl hittade dem tog jag ner julisarna, men det tog stopp sen. Otroligt osugen på de gamla vanliga gardinerna. Ett halvår senare (sen jul alltså) kom de nysydda upp. Och jag konstaterar att det är faktsikt väldigt trevligt med gardiner. Kanske ska vi ha det på fler ställen?

Flagggdagar

,

För några veckor sedan var jag så sugen på att köpa vimplar från Anna, men som min käre make så ofta säger "äh det där kan man ju göra själv". Så jag sydde. Vad roligt det var! I EBs rum flaggar vi numera för fullt, och det är ju tur för vi glömde uteflaggan hela påsken.

På den översta bilden är det en present till en liten ny människa.

Fika

Jag älskar att fika. Det gör EB också, men det måste inte nödvändigtvis vara på riktigt. Nästan varje dag låtsasfikar vi. Det bästa är att det kan man ju göra hur mycket som helst, utan att bli nersockrad.

Nu när kusinen fyllde två slog vi in detta i ett paket. Hoppas det blir en lika stor succé där som hemma här.

och så några kuddar

En riktigt effektiv kväll blev det ett gäng färgglada kuddar till den hemliga kojan under sängen.

bokstäver

Det finns en som jag känner som har som livsmotto "hur svårt kan det va?". Han har presterat många lite tokiga och galna saker genom det mottot. Personligen brukar jag skratta lite och tycka att han är allmänt festlig när han berättar.

Ändå var det precis så jag tänkte när jag såg sydda bokstäver i en tidning och tänkte att det skulle vara fint i mina pojkars nya rum. Alltså satte jag igång, för hur svårt kan det va? Ganska svårt faktiskt... Efter 3 G och 3 O finns det nu ett fint namn på väggen, med V och I lite större och rakare än de bulligare kamraterna G och O, som är lite mindre och lite vindare.

Tyget är från IKEA och har legat till sig i några år i min garderob. Det är väl lite mer 70tal än jag skulle önska. Men man tager vad man haver, som Kajsa Varg sa.

Syfestival och nya rum

Mina goa småkillar, nu ville de ha varsitt rum. Det var inte världens enklaste sak att ordna i vårt lilla hus, men vi är ju snälla föräldrar och packade (omständigt och något ovilligt) ner vårt kontor/pysselrum/STÖKrum så att V kunde flytta dit in. En följd av detta är att EB skulle få en stor säng, som han och pappa nu samsas om delar av natten. Den skulle ju få ett madrassöverdrag, lika fint som storebrors förstås.

Med detta i åtanke for jag och några vänner (petra, charlotte och sara) till syfestivalen. De andra var helt inne på tricottyger så det råkade jag också komma hem med, en hel bunt. Plus de vävda tyger som jag var ute efter för att få till ett madrassöverdrag.

Eftersom jag inte längre har något syrum är vardagsrummet överbelamrat med allt mitt pyssel och äntligen har madrassöverdraget blivit klart. Lillebror är nöjd som ni kan se.

Nu är det spännande att se vad all tricot ska bli för något, ja och allt överblivet vävt också, för det finns en del kvar... väldigt roligt tycker jag.

våriga lampor

När julen försvann och de gamla vanliga lamporna skulle fram, då såg jag hur trista och fläckiga de hade blivit. Hur går det till? De sitter ju bara där tänker jag. Hur som helst, så blev det en "ny" lampa av en ärvd lampskärm från farmor Greta och gamla lakan med handgjord spets. Lite knöggligt blev det, men men, det duger åt oss.

Det blev en flicka!

Hon kom, 101101, vår lilla (hmm, ganska stora faktiskt) tjej. Några dagar över tiden och jag var urless på väntan. Varje timme är långsam, och varje dag en evighet. Sen kom hon och det var helt plötsligt självklart att det är hon som saknades i vår familj.

Som ni förstår tog det inte lång tid för mig att bli sugen att sy en liten klänning. Den första blev just väldigt liten - den passar dockan Folke perfekt.

Det andra försöket blev inte bättre, den hade tre ärmhål och ingen plats för huvudet, men tredje gången gillt, den blev bara lite onödigt kort. Men jag tycker att tvåveckorstjejer får ha väldigt korta klänningar så att de söta strumpbyxorna får synas bra.

Det spökar hos oss

I några veckors tid har storebror bett mig om en spökdress. Jag har tänkt att det blir bra till jul. Men så plötsligt igår när det var dags att gå hem satt det en lapp på förskoledörren: Maskerad på torsdag.

Tillsammans tittade vi på lappen och vi insåg ju båda två vad jag skulle ägna den här dagen åt. Givetvis gjorde snälla mamman jag en dress även till lillebror, och givetvis vägrar han att ens pröva den.

Båda spökena är sydda av gamla lakan med fina monogram. Inköpta på Bra och Begagnat här i stan.

Vill visa lite mer

Bara för att jag är så stolt och för att hon är så fin

- här är två bilder till

Sommarens stora pysselprojekt

Det är kanske inte bara en gång som jag frågat mig frågan varför jag svarade ja.

Hur kunde jag? Har jag undrat. Samtidigt så vet jag ju så väl, jag blir glad lite smickrad och

- ja det är ju roligt med projekt att riktigt bita tag i.

Därför har jag fått den äran att sy min brors frus brudklänning. (!!)

Nu när den är klar, och bröllopet har varit och jag fått se hur fin och stolt hon bar upp den så är jag väldigt glad och tacksam att jag fått sy den.

Knapparna och framför allt dess knapphål var ett gissel. Jag minns att jag stod här vid min strykbräda och tyget föll sönder mellan mina fingrar för andra gången och jag tänkte att måtte jag aldrig få någon dotter, men sedan insåg jag att uppenbarligen kan fler än döttrar kan be om dylika omöjliga projekt. Och nu är jag ju som sagt hemskt stolt och glad. För visst blev det fint? Men det är klart, man brukar ju säga att allt klär en skönhet.

Mysiga mysiga Kolja

Här, mina vänner, finns några bilder från enligt min smak världens mysigaste julmarknad. jag njuter varje stund jag får vara där, njuter av miljön, vännerna, lussebullarna med vit choklad, all kreativitet som bara får rum. Visst är det trångt... men det är hela grejen. Väldigt julmysigt helt enkelt.

Jag sitter i soffan och försöker göra mig hemtam med att blogga från makens dator. Min dator är nämligen inlämnad till någon som kan ta hand om den bättre än jag. När jag lämnade den sa mannen bakom disken " vi hör av oss och berättar om något går att rädda" och det känns så tomt. Min dator och jag, vi hade våra moments av missförstånd, men allra mest var vi kompisar- är det slut nu? Jag bara undrar.