vad flög i mig?

Vad flög egentligen i mig när jag tänkte tanken annonser på min blogg? Det blev både fult och opersonligt. Skulle jag tjäna några pengar på detta? Knappast. Det är en irriterande sida hos mig själv att jag får infall och genomför dem snabbt som... och sen ångrar jag mig. Min stackars make får då sitta och hjälpa mig att förstå alla krångliga termer för att ta mig ur vad det nu kan vara jag har hittat på. 

Nu väntar jag ivrigt på att de fula annonserna ska försvinna.

Den här elefanten däremot är trevlig att titta på för lilla Elsa när hon ligger i sin vagn och gungar så mjukt.

sticka, lyssna, tänka och undra

Som ni ser har jag stickat mycket på sista tiden. Egentligen började jag innan sommaren, men som jag redan skrivit så är sommaren inte min bästa pyssla-med-garn-tid. Hur gärna jag än vill att det ska vara så, och hur mycket jag än tror inför varje sommar att den här sommaren blir annorlunda pysslar jag inte med garn på sommaren. Alltså har det tagit längre tid än beräknat, och då blev det bråttom på slutet för små barn växer fort till stora barn.

Samtidigt som jag har stickat de senaste veckorna har jag lyssnat på sommarpratare i podversion. Tänk vad jag älskar det programmet! Clara Lidström inspirerar mig. Om jag hade varit modigare och yngre hade jag kunnat vara som hon. Det skulle passa mig.

Nu senast lyssnade jag på Maria Wetterstrand som pratade om respekt för andra människor. Hon är en annan kvinna som gör mig lite imponerad, även om jag inte alls har samma känsla av att vilja vara hon. Men hon är genomtänkt och fokuserad, det gillar jag.

Hon pratade alltså om respekt för andra människor, och hon berättade om några gånger som hon blivit riktigt arg. De gångerna hon berättar om till en början handlar om hennes egen skolgång och hur hon blev bemött utan respekt framförallt från lärare. Och jag förstår henne, jag skulle också ha blivit arg över det hon berättar. Sedan fortsätter hon och pratar om lärare i största allmänhet vad jag förstår, och då blir jag engagerad på ett annat sätt. För nu händer något, som så ofta händer, att lärare i största allmänhet blir anklagade för något som numera vuxna människor varit med om i sin barndom och vi, hela Sveriges lärarkår, får stå till svars för detta. Jag, som är lärare, vill inte bemöta någon människa utan respekt, jag vet att jag misslyckas ibland. Jag tror mig veta att några av mina elever som vuxna kommer att kunna berätta om mig, om hur jag misslyckades. Säkert berättar dessa elevers föräldrar om mina misslyckanden på sina arbetsplatser redan idag (för att inte tala om hur eleverna pratar redan idag). Alla misslyckas nog ibland på sitt jobb. För att minimera misslyckanderisken i mitt jobb skulle det vara bättre med fler vuxna per barn. Med andra ord mer tid för varje vuxen i skolan att ordentligt hinna prata med varje barn.

Maria är i sitt sommarprat inne på att planeringstid för lärare dras ner och att hon kan förstå att det blir svårt och kan behövas åtgärder just för stunden. Visst, så ser situationen ut idag. Med den nya skolplan vi fått är det ju dessutom så att dessa åtgärder hamnar i större fokus. Det finns många lärare i Sverige. Lika många åsikter såklart. Men jag har aldrig mött en lärare som vill möta sina elever utan respekt, som vill raljera över dem och komma med hot om de inte lyder. Vem vill ha det så? Inte jag. Jag vill ha mer tid att samtala med mina elever och deras föräldrar, mer tid att planera och utvärdera lektionerna, mer tid att fundera på bästa lösningar på varje elevs behov och såklart mer tid att prata med mina arbetskamrater så att vi tillsammans skapar en bra skola för våra elever. Det skulle jag ju kunna få av mindre barngrupper och mer barnfri tid på jobbet.

Min blogg tog en annan vändning idag. Kanske kommer det att bli fler inlägg av den här typen. Jag får så många tankar i mitt huvud som måste ut. Kommentera gärna.

Det där med mys, fika och socker

Lillasyster har varit förkyld alltför länge. Jag och mina pojkar behöver lite annan stimulans än hemmavistelse med en grinig S. Igår hade vi bestämt lekparken efter förskolan, men som väldigt många andra dagar denna september regnade det och även om barn inte bryr sig så gör jag det. Alltså stod vi där, igen, med bara planen "hänga hemma" på agendan.

Lite snabbt bestämde jag att en sväng förbi konsum på vägen hem för att välja något mysigt fick bli räddningen. Det resulterade i de här tre färgglada munkarna. Mysigt och gott. Jag blev glad av det estetiska i detta fika, och det var tur, för jag undrar ofta över min egen inställning att något mysigt måste innebära socker i någon form. Att jag själv är ett fördärvat sockermonster är en sak, men det är faktiskt helt onödigt att skicka det vidare till nästa generation, när jag vet att socker är beroendeframkallande. Till och från jobbar jag med att få ur sockret ur våra kroppar och därmed beroendet, men eftersom det bara sker ibland är det sällan med särskilt stor framgång.

äntligen hemma

Äntligen hade vi en helt oplanerad helg hemma. Ingenting går upp mot det när det man farit runt på en massa (roliga) grejer. Dessutom bjöd lördagen på strålande sol.

Äpplena på favoritträdet Åkerö plockades ner, och vi hade en svampplockarstund i skogen. Nackdelen med dessa båda sysselsättningar är all flugushlingar som invaderar vårt hem. Kanske är det bara vi som har problem och då kan ni gärna få tipsa mig hur ni klarar er undan, annars är mitt bästa tips att dammsuga upp dem. Effektivt och snabbt försvinner dem, det gillar jag.

Jag stökar i mitt kök. Förbereder finbesök. När jag donar grejar runt gläder jag mig åt att jag under sommaren tagit mig tid att torka skåpen, rensa och faktiskt satt upp fina band i några av dem. Ser ni så trevligt det ser ut? Nu blir jag glad när jag öppnar mina skåp och köksvistelsen är ganska trevlig trots bristen på kvällssol, som jag skrivit om tidigare. (å andra sidan är det alltid trevligt morgonljus i vårt kök)

Det blev muffins med vit choklad till kaffet.

Och småttingarna var glada att få mumsa de eviga rånkexen.

riktig höst

Utanför är det regn, och storm. Här inne sitter jag och snorar, nässprejar och tröstäter. Lilla S är också förkyld och det känns som att hösten kom med sådan kraft i år. Kan det inte vara lite somrigt i september?

Jag har det lite höstigt här inne i huset också, men det gjorde jag innan jag blev sjuk.

Faktiskt, igår när jag fotade kom en liten liten solglimt. Man kan se den, och förstå varför vi vill öppna mellan matrum och kök. För på cyklamen finns inget solljus, och det vill den nog ha, precis som jag.

modell retro

Helmers mamma ville att han skulle få titta på små rara virkade djur i sin vagn. Modellen på hänget skulle vara som förr, mellan sufflettväggarna. Kul med något nytt tänkte jag, och virkade ännu en pingvin. De är ju så söta.

Litet hus, stor familj

Det finns ett faktum, vi är en stor familj, i ett litet hus.

Vi har skjutit detta, som vi ser som ett problem, framför oss. Det är ingen nyhet för oss att det skulle bli så småningom, men det har inte varit läge att göra någonting åt saken tidigare. När den här sommaren tog sin början visste båda vi som är vuxna i den här familjen att nu måste ett beslut kring boendefrågan ligga nära. Vi har sett oss omkring, funderat på nybygge? funderat landet eller stan? funderat kan man bo så litet som vi gör? bygga ut? Flytta till en annan stad? Processen är jobbig, det som är tänkt att vara ett lyft för oss tar energi och känns inte alls positivt. Vi kan vrida och vända på tankar om boende och hus i all oändlighet.

Läget är allt säger några, men läget kan ju vara nära vänner eller ensamt på landet. Läget kan också vara med sjöutsikt nära en skogskant eller med utsikt över industriområdet och ständigt buller. Läget kan också vara hur huset är placerat på tomten, kvällssol, morgonsol eller ingen sol alls i värsta fall. Insyn eller skyddat?

Riktiga vänner finns kvar säger några. Gör livet enkelt och bo nära vänner och familj säger andra. Landet är lugnt och skönt, ett mindre sammanhang säger några, andra säger att livet kommer bli ett evigt skjutsande hit och dit och ingen tid att vara hemma tillslut. Bensin och bilinnehav är också dyrt, det måste vägas mot högre lånekostnad.

Suck. Nu har hösten kommit och vi har inget bestämt.

Svärfar sa, riv huset och bygg nytt på er fina tomt. Då utbrast både Mattias och jag i kör, vi älskar vårt fina hus! Något visste vi alltså, det var skönt att märka. Fortfarande är inget bestämt och vi ägnar mycket tid och tankemöda åt detta. Det ska vi fortsätta att göra. Två saker vet vi nu i alla fall, vi ska inte flytta till Nora, och vi ska inte riva källeriet.

Faktum kvarstår, vi är en stor familj i ett litet hus. Ett fint litet älskat hus.

En riktigt lång härlig sommar

En riktigt lång och härlig sommar har gått till ända. Vi har haft mycket ledigt hela familjen tillsammans och farit runt i landet. Med eller utan lilla husvagnspärlan från 81. Innan vi gav oss iväg klipptes trasiga byxor av till shorts som aldrig förr. Flitigt använda, lyckat projekt alltså.