Vår trapp

Snön singlar ner här utanför mitt fönster. Det blir vitt där ute. Och ljust. Precis som det blev här inne i vår trapp när min syster med familj kom på arbetshelg hos oss.  Det känns som ett första steg mot något nytt.

Igår lämnade vi iväg nya planritningar på utbyggnad till en snäll man som hjälper oss med bygglovsansökan och konstruktionsritning. Det känns som ytterligare ett steg närmare det där vi längtar efter.

Jag vill bara berätta att det känns hoppfullt inom mig. Nu sätter jag mig i soffan och läser för lillskruttan, och bara njuter av att det är hon och jag hemma idag.

Adventstid, trots allt

Tack kära ni för er uppmuntran här, i andra media och i verkliga livet. Det betyder mycket och gör mig gott att ni bryr er. 

Visst kan man tycka att grannen är lite snål med utrymmet, eller hur man nu vill uttrycka sig, men utan att utlämna honom, eller hans fru, alltför mycket vill jag berätta att i deras situation är all förändring dålig. Att tänka i nya banor kostar dem alltför mycket energi. De har sagt sitt definitiva nej och vår situation är svår. Vi kan söka om bygglov i alla fall, kanske får vi det, men hur blir relationen till närmsta grannen då? Eller så kan vi flytta. Flytta. Det är ett kort ord som går fort att säga, men i det korta ordet rymms oändlig ansträngning. Särskilt när vi inte funnit platsen att flytta till. 

Även om jag skulle sörja att inte längre bo i vårt fina hus, eller i vårt mysiga område med många kära vänner nära så tar jag ju det som betyder allra mest med mig. Min egen man och våra fina fina barn. De som hjälper mig att trots nedstämdheten skapa det här adventsmyset. Barnahänder som skapar pepparkakor efter sångtexter, eller som tittar på bilden i receptboken och gör alla variander av lussebullar som finns däri. Lillasyster som istället för att baka äter och äter deg. Mätt och nöjd och glad.  I vårt lilla, slitna men underbara hus som nu doftar gott gott. Gott. 

Litet hus, stor familj

Det finns ett faktum, vi är en stor familj, i ett litet hus.

Vi har skjutit detta, som vi ser som ett problem, framför oss. Det är ingen nyhet för oss att det skulle bli så småningom, men det har inte varit läge att göra någonting åt saken tidigare. När den här sommaren tog sin början visste båda vi som är vuxna i den här familjen att nu måste ett beslut kring boendefrågan ligga nära. Vi har sett oss omkring, funderat på nybygge? funderat landet eller stan? funderat kan man bo så litet som vi gör? bygga ut? Flytta till en annan stad? Processen är jobbig, det som är tänkt att vara ett lyft för oss tar energi och känns inte alls positivt. Vi kan vrida och vända på tankar om boende och hus i all oändlighet.

Läget är allt säger några, men läget kan ju vara nära vänner eller ensamt på landet. Läget kan också vara med sjöutsikt nära en skogskant eller med utsikt över industriområdet och ständigt buller. Läget kan också vara hur huset är placerat på tomten, kvällssol, morgonsol eller ingen sol alls i värsta fall. Insyn eller skyddat?

Riktiga vänner finns kvar säger några. Gör livet enkelt och bo nära vänner och familj säger andra. Landet är lugnt och skönt, ett mindre sammanhang säger några, andra säger att livet kommer bli ett evigt skjutsande hit och dit och ingen tid att vara hemma tillslut. Bensin och bilinnehav är också dyrt, det måste vägas mot högre lånekostnad.

Suck. Nu har hösten kommit och vi har inget bestämt.

Svärfar sa, riv huset och bygg nytt på er fina tomt. Då utbrast både Mattias och jag i kör, vi älskar vårt fina hus! Något visste vi alltså, det var skönt att märka. Fortfarande är inget bestämt och vi ägnar mycket tid och tankemöda åt detta. Det ska vi fortsätta att göra. Två saker vet vi nu i alla fall, vi ska inte flytta till Nora, och vi ska inte riva källeriet.

Faktum kvarstår, vi är en stor familj i ett litet hus. Ett fint litet älskat hus.