Husmorskomplex

Det kan hända att jag är den enda som drabbas av husmorskomplex. Det kan också hända att det drabbar någon mer än mig, och i så fall kanske det kan glädja denne någon att läsa om mig.

Vi ska det här året fira jul med min mans familj, i hans systers alldeles nybyggda hus. De är allesammans härliga människor med mycket kärlek och omtanke, jag älskar dem. Jag är glad och tacksam att min man kommer från en fin familj (inte fin som fin i kanten) Ändå är komplexen aldrig så starka som när vi ska träffa dem. De är duktiga människor. Som planerar i tid, genomför sina åtaganden med bravur, och de tycker att "rationellt" är ett ytterst positivt ord. 

Jag är på dessa sätt väldigt olik min svärfamilj. Trots att jag känt dem länge länge skapar olikheten osäkerhet hos mig. I år blev mitt uppdrag att göra Janssons frestelse. Vilket jag upptäckte alldeles för sent givetvis, informationen hade funnits där i en månad om jag bara hade tagit reda på den ( här visar det rationella sig, jag är mer den krångliga typen som tänker att alla ringer och frågar vad just vi ska ta med). Hur som helst ringde min man sin mamma för att byta ut Jansson till köttbullar, som jag tycker att vi är ganska bra på. Men köttbullarna låg givetvis rullade och klara i svärmors frys redan, liksom matbrödet som hon också skulle ta med. Samtalet slutade i alla fall med att hon skulle ta med en frestelse också. Vi skulle ta med en extra kaksort. Redan nu kan jag känna hur stämningen kommer att bli vid julbordet när alla har tagit med något och jag står där och skäms för vi har inget där att bjuda på (det kommer bara att vara jag som skäms, min man ägnar sig icke åt sådant) 

För att på något vis ändå klara mig genom den här julen med någon slags stolthet kvar ville jag slå på lite extra och baka riktigt lyxiga kakor. Leilas macarons och skåneåsar från sju sorters kakor. Skåneåsarna hör julen till i det hem jag vuxit upp, men macarons skulle bli min premiärsats. 

Nu har jag hållit på med dessa sorter i närmare fyra timmar. Två satser macarons är gräddade, MEN de uslingarna lossnar inte från bakplåtspappret! (Ett riktigt hett tips från mig är köp ALDRIG en enda grej av märket euroshopper) Troligen får jag göra om allt. Skåneåsarna har jag inte bakat ut ännu, och jag överväger att vänta. 

Bara för att strö lite salt i såren upptäcker jag efter en stund i min frustrationsbubbla att lilla S klättrat upp på bordet och börjat gnaga på osten. Som om det inte räckte ändå....

Adventstid, trots allt

Tack kära ni för er uppmuntran här, i andra media och i verkliga livet. Det betyder mycket och gör mig gott att ni bryr er. 

Visst kan man tycka att grannen är lite snål med utrymmet, eller hur man nu vill uttrycka sig, men utan att utlämna honom, eller hans fru, alltför mycket vill jag berätta att i deras situation är all förändring dålig. Att tänka i nya banor kostar dem alltför mycket energi. De har sagt sitt definitiva nej och vår situation är svår. Vi kan söka om bygglov i alla fall, kanske får vi det, men hur blir relationen till närmsta grannen då? Eller så kan vi flytta. Flytta. Det är ett kort ord som går fort att säga, men i det korta ordet rymms oändlig ansträngning. Särskilt när vi inte funnit platsen att flytta till. 

Även om jag skulle sörja att inte längre bo i vårt fina hus, eller i vårt mysiga område med många kära vänner nära så tar jag ju det som betyder allra mest med mig. Min egen man och våra fina fina barn. De som hjälper mig att trots nedstämdheten skapa det här adventsmyset. Barnahänder som skapar pepparkakor efter sångtexter, eller som tittar på bilden i receptboken och gör alla variander av lussebullar som finns däri. Lillasyster som istället för att baka äter och äter deg. Mätt och nöjd och glad.  I vårt lilla, slitna men underbara hus som nu doftar gott gott. Gott. 

1 år

Ett helt år har gått. Man vet ju så väl att det händer hela tiden att de små blir äldre, ändå är man förvånad. Eller i alla fall jag är förvånad. Jag ser på de mina och undrar när de blev så stora? Jag ser på min lilla 1åring och undrar när hon slutade vara min bäbis? Hon som var så liten och knappt märktes alls, har egen vilja som hon berättar med allra största övertygelse och bestämdhet. Hon som bara somnade när vi la henne var som helst, eller satt med henne på vårt bröst, hon reser sig i vagnen när hon inte vill sova. Hon som var den barn lärde sig "klappa försiktigt" på, kan nu klappa försiktigt på andra små. Och jag förundras, givetvis måste det firas! Ungen har ju blivit ett år! Kanske är samtidigt något av en sorgefest, för bäbistiden den underbara är slut nu. Med vemod i hjärtat vinkar jag adjö och ser med spänning fram emot att få följa henne resten av livet. 

Jag har visst tangerat ämnet tidigare, jag snöar lätt in på saker. Nu har jag snöat in på kakkalas ett tag. Festligt värre!  

tårta till lillan

I söndags var det kalas. vi fick bära fram lilltösen inför Gud och församlingen. Det skulle ju inte vara så stort, men när vi samlade familjen så var där 19 st! Trots att inte alla kunde komma.

Jag snöade in på att göra en riktigt avancerad tårta. Skojigt förstås, men när jag grejat i flera timmar och satt där med alla olika pytsar kände jag en viss oro att det inte skulle smaka gott. Förutom all tid jag själv la ner så fick jag min mamma att springa runt på stans leksaksaffärer för att hitta en prinsesskrona till toppen, det såg mörkt ut ett tag, så då försökte jag böja till en av lite röd ståltråd. Den klädde vi huvudpersonen i, till brödernas glädje satt den kvar flera sekunder.

Det var mödan värt, gott, vackert och uppmuntrande. Kanske ska jag ge mig på detta någon mer gång, trots allt?

kalasa och pyssla

Nu har vi en femåring i familjen. Och sånt måste firas, som ni förstår.

Jag är inte helt ensam om att gå loss på pyssel i vår familj. Inför barnkalaset frostades glas, och glasen pryddes med små halsband som vi trätt tidigare. Tårtan dekorerades med massor av monster så att alla glada och förväntansfulla kalasbarn fick minst ett monster var. Vi grejade och fejade så vi glömde de där självklara sakerna som ballonger och serpentiner. De ligger kvar i skåpet och får väl sparas till en annan födelsedag.

mumma

Lite mer bakning, och den här gången gick det bra. Och blev gått.

Ibland går det bra, ibland inte

idag gick det inte

Det här är inte någon kakblogg

Min blogg är som jag skrev igår ingen inredningsblogg, heller ingen kakblogg, men i juletid. Mycket av pysseltid och pysselenergi blir sånt här mysigt då. I alla fall för mig.

Bebben Ebbes barnvälsignelse

Trots att jag nu har så mycket roligt att sy och sticka. Och trots att jag verkligen känner mig inspirerad till det så vill jag också visa lite bilder från vårt mysiga fika med storfamiljerna i söndags, när bebben Ebbe barnvälsignades. Visst blir man lite sugen? Mumsiga muffins av olika slag, hembakta minimaränger (från nya favoritboken Millas mysmat) och farmors choclate chip cookie med vit choklad.

Storebror är sjuk, hur festligt är det? Själv blir jag mer och mer hängig och sliten. Det hör till hösten. Liksom sol, starka färger och att äta soppa och nybakt bröd. Pysseltillfällena blir ganska minimerade när man har en liten sjukling, men bakat bröd, det har vi gjort. Skållat, och fixat. Första omgången glömde jag hälften av mjölet, det var orutinerat. Här har vi i alla fall Rofans vardagsbröd, och nästan oslagbart rostbröd ( version 2, med allt mjöl med)