Ibland blir jag bara så trött

Det händer ganska ofta att jag blir trött på mig själv. Mina tankar, min röst, mitt eget sällskap, att liksom aldrig bli mer spännande än jag. 

Ibland blir jag lite extra trött på mig själv. Som ikväll, när jag inser att jag peppat tillsammans med småkillarna så mycket på deras höstfest på förskolan att jag i något svagt ögonblick lovade att sy lite utklädningskläder till deras olika avdelningar som de kan få överlämna imorgon på festen. Deras väldigt självklara tanke är att när man går på kalas har man med sig paket. Hur det sen blev en självklar tanke att jag skulle sy utklädningskläder är i nuläget lite svårare att minnas.

Som den snälla (och lite curlande) mamma jag är så har jag i alla fall ägnat de senaste två timmarna åt att sy dessa vackra kungakronor. Undertiden har jag tänkt ut många andra smarta sätt på hur man också skulle ha kunnat tackla önskan om att ta med paket. Men jag är jag och jag hamnar lätt i sånt här. 

Jag erkänner att det var roligt att sy efter en liten stund, när den värsta ågrenen hade lagt sig och jag lyssnade på den fantastiska skivan Kronan av påkostat glas av Ulrica Arenius och Peter Tikkanen, och jag var ensam vaken i huset. Det fanns frid i min pysselstund. Nu är två kronor klara, de blev fina och alla kan vara stolta och glada imorgon. 

(Men de fina ballerinakjolarna i tyll och trollkarlscapen, de får bli till en annan gång när jag återigen ska sitta uppe och ångra mig)

äntligen hemma

Äntligen hade vi en helt oplanerad helg hemma. Ingenting går upp mot det när det man farit runt på en massa (roliga) grejer. Dessutom bjöd lördagen på strålande sol.

Äpplena på favoritträdet Åkerö plockades ner, och vi hade en svampplockarstund i skogen. Nackdelen med dessa båda sysselsättningar är all flugushlingar som invaderar vårt hem. Kanske är det bara vi som har problem och då kan ni gärna få tipsa mig hur ni klarar er undan, annars är mitt bästa tips att dammsuga upp dem. Effektivt och snabbt försvinner dem, det gillar jag.

riktig höst

Utanför är det regn, och storm. Här inne sitter jag och snorar, nässprejar och tröstäter. Lilla S är också förkyld och det känns som att hösten kom med sådan kraft i år. Kan det inte vara lite somrigt i september?

Jag har det lite höstigt här inne i huset också, men det gjorde jag innan jag blev sjuk.

Faktiskt, igår när jag fotade kom en liten liten solglimt. Man kan se den, och förstå varför vi vill öppna mellan matrum och kök. För på cyklamen finns inget solljus, och det vill den nog ha, precis som jag.

jag drömmer (redan) om en vit jul

Ute är det höstgrått och de färgsprakande löven faller till marken. Jag snörvlar och kraxar, så som det är på hösten när det liksom är som allra värst. Jag kan inte hjälpa det, men då längtar jag så förtvivlat efter advent. Tända ljus, goda dofter, pyntade hem, julförberedelser och en stor förväntan. Jag själv har redan börjat planera för julmarknaden i Kolja 5 december. Välkomna dit alla som vill! Där kommer man bland annat att kunna se dessa virkade julgranskulor.

Storebror är sjuk, hur festligt är det? Själv blir jag mer och mer hängig och sliten. Det hör till hösten. Liksom sol, starka färger och att äta soppa och nybakt bröd. Pysseltillfällena blir ganska minimerade när man har en liten sjukling, men bakat bröd, det har vi gjort. Skållat, och fixat. Första omgången glömde jag hälften av mjölet, det var orutinerat. Här har vi i alla fall Rofans vardagsbröd, och nästan oslagbart rostbröd ( version 2, med allt mjöl med)

Vinterträdgård

Jag är löjligt stolt över mitt trädgårdspyssel. Det är egentligen inget speciellt med detta, jag vet, det är sånt som andra redan gjort, och alltid gör. Men för mig är det lite nytt. Jag har aldrig riktigt känt mig nöjd med mina krukor och det som finns däri. Aldrig riktigt känt mig sugen på att få till det med vinterarrangemang o.s.v. Men nu, vad glad jag är! Det blev ju jättefint, tycker jag själv. Tittar ofta på mina arrangemang och njuter. Löjligt stolt helt enkelt.