Ibland blir jag bara så trött

Det händer ganska ofta att jag blir trött på mig själv. Mina tankar, min röst, mitt eget sällskap, att liksom aldrig bli mer spännande än jag. 

Ibland blir jag lite extra trött på mig själv. Som ikväll, när jag inser att jag peppat tillsammans med småkillarna så mycket på deras höstfest på förskolan att jag i något svagt ögonblick lovade att sy lite utklädningskläder till deras olika avdelningar som de kan få överlämna imorgon på festen. Deras väldigt självklara tanke är att när man går på kalas har man med sig paket. Hur det sen blev en självklar tanke att jag skulle sy utklädningskläder är i nuläget lite svårare att minnas.

Som den snälla (och lite curlande) mamma jag är så har jag i alla fall ägnat de senaste två timmarna åt att sy dessa vackra kungakronor. Undertiden har jag tänkt ut många andra smarta sätt på hur man också skulle ha kunnat tackla önskan om att ta med paket. Men jag är jag och jag hamnar lätt i sånt här. 

Jag erkänner att det var roligt att sy efter en liten stund, när den värsta ågrenen hade lagt sig och jag lyssnade på den fantastiska skivan Kronan av påkostat glas av Ulrica Arenius och Peter Tikkanen, och jag var ensam vaken i huset. Det fanns frid i min pysselstund. Nu är två kronor klara, de blev fina och alla kan vara stolta och glada imorgon. 

(Men de fina ballerinakjolarna i tyll och trollkarlscapen, de får bli till en annan gång när jag återigen ska sitta uppe och ångra mig)