Vår trapp

Snön singlar ner här utanför mitt fönster. Det blir vitt där ute. Och ljust. Precis som det blev här inne i vår trapp när min syster med familj kom på arbetshelg hos oss.  Det känns som ett första steg mot något nytt.

Igår lämnade vi iväg nya planritningar på utbyggnad till en snäll man som hjälper oss med bygglovsansökan och konstruktionsritning. Det känns som ytterligare ett steg närmare det där vi längtar efter.

Jag vill bara berätta att det känns hoppfullt inom mig. Nu sätter jag mig i soffan och läser för lillskruttan, och bara njuter av att det är hon och jag hemma idag.

tigern i huset

För ett år sedan lyssnade han inte till sitt namn, han hette Diego. Bara Diego. Inget annat än Diego. Diego som i den sabeltandade tigern i filmerna Ice Age. 

Senare på vårkanten bytte han namn, till Sherikahn. Sherikahn som i den läskiga tigern i Djungelboken, han som inte gillar människobarn, och som är anledningen till att Mowgli måste flytta till människobyn. Men Sherikahn det var ett jobbigt namn så en kort tid senare kom vår Ebbe tillbaka till sitt eget namn. 

Intresset för tigrar, andra farliga djur och alla djur i största allmänhet håller i sig. Eftersom utklädning är en prioriterad lek i det Källska hemmet ville jag ge honom en tigerdräkt. Stadens alla potentiella butiker med maskeradkläder för barn besökte jag. Nätet letade jag också igenom så gott jag orkade. Jag konstaterade att barn idag ska klä ut sig till superhjältar eller prinsessor, inte djur. 

Jag gjorde en egen. Tigerdräkt till min son alltså. 

Han ser inte så farlig ut, för det är han inte. Den här tigern leker gärna fika med sin lillasyster.

Januari

Jag vet inte vad för sorts trötthet som drabbat mig. Alla kreativa tankar jag har inne i mitt huvud, all energi till att ta hand om mitt hem och mina barn, all uthållighet som krävs för att ta tag i saker och slutföra, det är som bortblåst. Puts väck. Borta.  

Ettåringen som numer kan gå och som sover allt mindre om dagarna är en solstråle. Hon håller för näsan och väntar att någon ska se hennes lek, så säger jag "var är lillasyster?" Lycklig och med ett gurglande skratt kommer hon fram och ropar tittut på sitt eget språk som bara ett väl tränat öra förstår. 

Min nästan-sexåring är inte lätt att tampas med nuförtiden. Han gör som han vill, struntar i vad vi säger. Igår var så osams, så osams. Hela dagen gick åt till att rannsaka och återhämta mig. Givetvis måste jag i efterhand inse att jag kunde agerat annorlunda. Om jag bara hade orkat bättre...

OM jag bara hade orkat, hade jag då i lördags tagit mig an stoppet i avloppet i lördags. Ringt efter jourhavande avloppsfirma, och städat upp själv när barnen ändå kollade på film så att kärast M kunde fått stanna där han var? Om jag bara hade orkat bättre...

Alla julsaker som jag så omsorgsfullt pyntat fram, de står överallt och känns bara stökiga nu. Barnen leker med dem och något går sönder. Det är verkligen dags att städa bort dem nu... om jag bara..... hade ork.

Och jag vill bara ropa till min energi " det är inte roligt längre, leken är slut. Kom fram nu och ropa ditt tittut så gör vi något annat"