Vår trapp

Snön singlar ner här utanför mitt fönster. Det blir vitt där ute. Och ljust. Precis som det blev här inne i vår trapp när min syster med familj kom på arbetshelg hos oss.  Det känns som ett första steg mot något nytt.

Igår lämnade vi iväg nya planritningar på utbyggnad till en snäll man som hjälper oss med bygglovsansökan och konstruktionsritning. Det känns som ytterligare ett steg närmare det där vi längtar efter.

Jag vill bara berätta att det känns hoppfullt inom mig. Nu sätter jag mig i soffan och läser för lillskruttan, och bara njuter av att det är hon och jag hemma idag.

När det inte går som man vill

  

 En lång tid har vi funderat på vårt boende, jag har skrivit om det förut. Vi älskar huset, men det är för litet för oss. Vi har sett oss omkring, mentalt flyttat in och ut ur många hus under några års tid. Landet -  stan, den infekterade eviga diskussionen som tillslut gjorde oss illa. 

Så har vi äntligen landat. Enats, kommit fram till att huset ska byggas ut, och hur. Vi har varit glada och tänkt glada konstruktiva tankar. Begärt offerter, fått hjälp med ritningar, haft mäklaren som värderat utbyggnadsritningen. Tänkt ytskikt. Med mera. Vi skulle bara visa grannen ritningen innan bygglovsansökan skickades in. Tänk vad vi misstog oss när vi satte ordet bara framför den handlingen. Det visade sig att grannen tänkte annorlunda jämfört med oss. 

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag gör en paus, som inte ni märker. Nu är vi ute på hemnet, igen. Svävar i ovisshet. Igen. Det är energikrävande att inte veta, att beslutet ligger hos någon annan. Helst vill jag göra som min treåring, kasta mig på golvet och sprattla med armar och ben, skrika högt för jag vill inte vill inte vill inte! Vill inte flytta, vill inte bygga ut enligt något ännu osynligt b-alternativ. (Ännu lever ett svagt litet litet hopp)

Melankolin och sorgen måste ta sig uttryck på något sätt hos mig. Det har blivit ett fint docktäcke av mormorsrutor ärvda från farmor Greta. Jag har bara lagt till de vita kanterna och sytt ihop. Hoppas bara inte sorgen sitter fast i rutorna och går vidare till den som ska leka.

Litet hus, stor familj

Det finns ett faktum, vi är en stor familj, i ett litet hus.

Vi har skjutit detta, som vi ser som ett problem, framför oss. Det är ingen nyhet för oss att det skulle bli så småningom, men det har inte varit läge att göra någonting åt saken tidigare. När den här sommaren tog sin början visste båda vi som är vuxna i den här familjen att nu måste ett beslut kring boendefrågan ligga nära. Vi har sett oss omkring, funderat på nybygge? funderat landet eller stan? funderat kan man bo så litet som vi gör? bygga ut? Flytta till en annan stad? Processen är jobbig, det som är tänkt att vara ett lyft för oss tar energi och känns inte alls positivt. Vi kan vrida och vända på tankar om boende och hus i all oändlighet.

Läget är allt säger några, men läget kan ju vara nära vänner eller ensamt på landet. Läget kan också vara med sjöutsikt nära en skogskant eller med utsikt över industriområdet och ständigt buller. Läget kan också vara hur huset är placerat på tomten, kvällssol, morgonsol eller ingen sol alls i värsta fall. Insyn eller skyddat?

Riktiga vänner finns kvar säger några. Gör livet enkelt och bo nära vänner och familj säger andra. Landet är lugnt och skönt, ett mindre sammanhang säger några, andra säger att livet kommer bli ett evigt skjutsande hit och dit och ingen tid att vara hemma tillslut. Bensin och bilinnehav är också dyrt, det måste vägas mot högre lånekostnad.

Suck. Nu har hösten kommit och vi har inget bestämt.

Svärfar sa, riv huset och bygg nytt på er fina tomt. Då utbrast både Mattias och jag i kör, vi älskar vårt fina hus! Något visste vi alltså, det var skönt att märka. Fortfarande är inget bestämt och vi ägnar mycket tid och tankemöda åt detta. Det ska vi fortsätta att göra. Två saker vet vi nu i alla fall, vi ska inte flytta till Nora, och vi ska inte riva källeriet.

Faktum kvarstår, vi är en stor familj i ett litet hus. Ett fint litet älskat hus.