Vår trapp

Snön singlar ner här utanför mitt fönster. Det blir vitt där ute. Och ljust. Precis som det blev här inne i vår trapp när min syster med familj kom på arbetshelg hos oss.  Det känns som ett första steg mot något nytt.

Igår lämnade vi iväg nya planritningar på utbyggnad till en snäll man som hjälper oss med bygglovsansökan och konstruktionsritning. Det känns som ytterligare ett steg närmare det där vi längtar efter.

Jag vill bara berätta att det känns hoppfullt inom mig. Nu sätter jag mig i soffan och läser för lillskruttan, och bara njuter av att det är hon och jag hemma idag.

Julen har passerat

Vi hade planerat en lång och skön julledighet, och Mattias är ännu ledig från sitt jobb. Men stackarn fick desto mer att stå i här hemma eftersom jag haft det höga nöjet att vara sjuk. Han är tapper, lagar all mat, städar köket efteråt, ser till att jag får vila, tar alla konflikter med våra barn samt ser till att de får stimulans av olika slag. Häromkvällen suckade han att den här veckan fylls han "än mer av beundran över hur väl du roddar runt våra barn varje dag". Han är aldrig särskilt nedlåtande över det jobbet i vanliga fall heller, men det var ändå något positivt som kom ur detta trista virustillstånd.

Julfirandet hos kusinerna i Småland gick galant! Ja okej då, husmorsstoltheten fick sig några törnar här och där, men jag visste det ju innan så jag kunde hantera det bra tycker jag. Macaronerna fick mer uppmärksamhet än de förtjänade, men efter allt bakande av dessa elendes kakor känner jag mig nära på som en macaronexpert numera. Någon dag kanske jag skriver mer om det.

Lillkusinen fick den här vimpeln av oss i julklapp. Själv har jag ingen relation till tygerna i vimpeln, men de är liksom mycket annat funnet i farmor Gretas hus. Hon var inte min farmor, utan min mans. Således även hans systers. Hon kände igen tygerna och kunde säga vilket tyg som använts till vad, precis så som jag hade hoppats! Och då liksom glömde jag alla mina andra ofärdigheter och blev innerligt glad.

Mitt hallfönster

Livet med ettåring är underbart. Det finns inget finare att höra än den nya lilla rösten som övar sig: mamma, mamma, mammama. Och börjar om: mamma, mamma, mammama.

Men på natten är det inte lika gulligt. Då kanske man snarare skulle kalla livet med ettåring intensivt. Den här veckan har inneburit för lite sömn för mig. Det märkliga är att fast jag vet att jag borde städa, borde hänga tvätten, borde se till så att inte pojkarna kollar på TV riktigt så mycket som det blev, borde väcka lillasyster så att inte nästa natt blir likadan som den här. Håglöst börjar jag städningen, men plötsligt glömmer jag alla borde och har gjort ett arrangemang av julblomster. Några virkade dukar som jag köpte av Emma-Clara blev fina snöflingor. Jag tar fram ett gammalt fint lakan och syr en gardin. 

Efter det är det inte alls svårt att städa. Ettåringen städade med mig och fick byta alla kläder efter att ha plaskat i svabbhinken. Men det gör inget.... jag fick nya krafter någonstans ifrån. Hoppas de räcker hela kvällsmaten igenom.

mormorsrutor

Jag fick en bok i julklapp som är så fin. Galen i garn. Jag tycker mycket om att titta i den och inspireras. De gör så fina saker av mormorsrutor, och jag läste att har man väl börjat med mormorsrutor kan man inte sluta. Det verkar stämma. Jag började i helgen och det går inte att stoppa mig, jag vill bara fortsätta. Det blir så fint!

Tanken är att det ska bli en lampskärm, men vi får väl se. När jag fotade lampskärmen som den ser ut idag såg den lite för fin ut för att skrotas.