Papperslampor

Det var länge sedan sist, sa en vän. Vi konstaterade att det är ett visst ålderstecken att inte ha setts på femton år, och ändå varit i sitt vuxna liv när man senast sågs, och mer aktivt tog del i varandras liv. Bodde i samma korridor för att tala klarspråk. Mycket har givetvis hänt sedan då. Ändå var det inget särskilt konstigt med att vi satt där i samma soffa och stickade, igen. 

Hon sa att hon kikade in här ibland. Och att hon framför allt gillade papperslamporna som ser ut som droppar. Hon bad mig göra en i turkost till hennes kök. En rysning gick genom min kropp när allt kom tillbaka till mig, hur vi nattvakade då. Oförmögna att agera rationellt, till slut satt vi uppe på natten och gjorde vad som föll oss in, medan EB skrek i rummet intill. Tröst, vaggande,vagnsrullande, amning, välling, napp......ingenting dög. Mamman jag och pappan Mattias gjorde vad vi kunde, men när det inte räckte fick vi stötta varandra och för en kort stund gömma oss undan skriket. I efterhand förstår jag inte, hur kunde det bli så att vi inte rådde på situationen? Hur kunde vi lämna det skrikande barnet ensam i rummet bredvid? Någonting i mig gick sönder då, och det är inte lagat än. Jag får ont i magen när jag tänker på den där tiden. Så gott det går försöker jag glömma den. Men allt kom tillbaka till mig när hon började prata om lamporna. Skulle jag klara att göra en till henne?

Såklart. Här är resultatet. Nu är det bara för Anna-Karin att välja om det är någon av dem hon vill ha. 

mormorsrutor

Jag fick en bok i julklapp som är så fin. Galen i garn. Jag tycker mycket om att titta i den och inspireras. De gör så fina saker av mormorsrutor, och jag läste att har man väl börjat med mormorsrutor kan man inte sluta. Det verkar stämma. Jag började i helgen och det går inte att stoppa mig, jag vill bara fortsätta. Det blir så fint!

Tanken är att det ska bli en lampskärm, men vi får väl se. När jag fotade lampskärmen som den ser ut idag såg den lite för fin ut för att skrotas.

våriga lampor

När julen försvann och de gamla vanliga lamporna skulle fram, då såg jag hur trista och fläckiga de hade blivit. Hur går det till? De sitter ju bara där tänker jag. Hur som helst, så blev det en "ny" lampa av en ärvd lampskärm från farmor Greta och gamla lakan med handgjord spets. Lite knöggligt blev det, men men, det duger åt oss.

Ny lampa till mina småttingar

Våren är här, och man blir ju lätt sugen på nytt, nytt. En enkel variant är en ny lampa på barnens rum. De små godingarna som bara får svårare och svårare att somna i det härliga vårljuset.

Till min lilla svärmor

"Åh vilka fina, en sån önskar jag mig" så sa hon, och jag blev glad. Den blev klar och vi trixade lite för att få den på plats i sovrumsfönstret. När det var klart sa svärfar, "åh vad mysigt det blev, nu får ni nog snart åka hem" Och jag skrattade, och var glad. Morgonen därpå åkte vi.

en lampa

En lampa är tillklippt. Prickig och blommig, än så länge är den utan själva lampan, men det går ju att fixa till.

Bilderna blev inte så fantastiska, de har jag tagit med webkameran den här gången. Det ska jag nog inte fortsätta med, men man måste ju prova sig fram, även med tekniken. Eller hur?

Nattlampor

När man har en baby som är vaken på natten. I flera timmar i streck. Då händer det konstiga saker med en, man provar många väldigt konstiga idéer och infall man får. Vissa mer genomtänkta än andra. För oss blev det så att vi tillslut lämnade honom ensam kvar i sovrummet och vi själva gick till arbetsrummet/pysselrummet/genomgångsrummet (kärt rum har många namn) Där satt vi, min man och jag, på varsin stol och lyssnade på skriket som tystnade och blev lugna andetag. (Givetvis gick vi in till honom och hjälpte honom med det vi kunde, men han somnar bäst själv) Den där stunden mitt i natten, den blev pysseltid. Och här syns resultatet, lampor i scrapbookingpapper.