Det var länge sedan sist, sa en vän. Vi konstaterade att det är ett visst ålderstecken att inte ha setts på femton år, och ändå varit i sitt vuxna liv när man senast sågs, och mer aktivt tog del i varandras liv. Bodde i samma korridor för att tala klarspråk. Mycket har givetvis hänt sedan då. Ändå var det inget särskilt konstigt med att vi satt där i samma soffa och stickade, igen.
Hon sa att hon kikade in här ibland. Och att hon framför allt gillade papperslamporna som ser ut som droppar. Hon bad mig göra en i turkost till hennes kök. En rysning gick genom min kropp när allt kom tillbaka till mig, hur vi nattvakade då. Oförmögna att agera rationellt, till slut satt vi uppe på natten och gjorde vad som föll oss in, medan EB skrek i rummet intill. Tröst, vaggande,vagnsrullande, amning, välling, napp......ingenting dög. Mamman jag och pappan Mattias gjorde vad vi kunde, men när det inte räckte fick vi stötta varandra och för en kort stund gömma oss undan skriket. I efterhand förstår jag inte, hur kunde det bli så att vi inte rådde på situationen? Hur kunde vi lämna det skrikande barnet ensam i rummet bredvid? Någonting i mig gick sönder då, och det är inte lagat än. Jag får ont i magen när jag tänker på den där tiden. Så gott det går försöker jag glömma den. Men allt kom tillbaka till mig när hon började prata om lamporna. Skulle jag klara att göra en till henne?
Såklart. Här är resultatet. Nu är det bara för Anna-Karin att välja om det är någon av dem hon vill ha.
4 kommentarer:
Men HUR gör du dessa underbara skapelser?!?
/Monica HL :)
Ibland tar man slut. Kanske var det ren överlevnadsinstinkt för att samla kraft mellan "orkanerna". Som förälder vet man ju att det inte handlar om "bara den här natten" utan om alla kommande. Man vet att man måste orka de också. Och man är inte mer än människa.
Tur att ni hade varandra som stöd och tröst både då och nu efteråt.
Viktigt dock att inte glömma. Bättre att försöka acceptera att ni gjorde så gott ni kunde just då. Mer kan man faktiskt inte göra. Det kanske inte alltid känns som att man skulle göra om det på samma sätt men det är ju faktiskt pga att man har en erfarenhet. Och det är genom att reflektera över sina erfarenheter som man lär och faktiskt kan laga i efterhand. Så glöm inte.
Jag tror ni är fantastiska föräldrar du och Mattias.
Kram Monica HL
Läser och berörs. Vad mycket fint du har skrivit sen jag kikade in senast. Tänker på barnskrik och hur ont det kan göra. Vad galen det gör en. Ja, så är det.
Nu är Sonjas tunika klar. du kan väl maila mig? anna.esbjorner at gmail.com Kram!
Skicka en kommentar