Det var länge sedan sist, sa en vän. Vi konstaterade att det är ett visst ålderstecken att inte ha setts på femton år, och ändå varit i sitt vuxna liv när man senast sågs, och mer aktivt tog del i varandras liv. Bodde i samma korridor för att tala klarspråk. Mycket har givetvis hänt sedan då. Ändå var det inget särskilt konstigt med att vi satt där i samma soffa och stickade, igen.
Hon sa att hon kikade in här ibland. Och att hon framför allt gillade papperslamporna som ser ut som droppar. Hon bad mig göra en i turkost till hennes kök. En rysning gick genom min kropp när allt kom tillbaka till mig, hur vi nattvakade då. Oförmögna att agera rationellt, till slut satt vi uppe på natten och gjorde vad som föll oss in, medan EB skrek i rummet intill. Tröst, vaggande,vagnsrullande, amning, välling, napp......ingenting dög. Mamman jag och pappan Mattias gjorde vad vi kunde, men när det inte räckte fick vi stötta varandra och för en kort stund gömma oss undan skriket. I efterhand förstår jag inte, hur kunde det bli så att vi inte rådde på situationen? Hur kunde vi lämna det skrikande barnet ensam i rummet bredvid? Någonting i mig gick sönder då, och det är inte lagat än. Jag får ont i magen när jag tänker på den där tiden. Så gott det går försöker jag glömma den. Men allt kom tillbaka till mig när hon började prata om lamporna. Skulle jag klara att göra en till henne?
Såklart. Här är resultatet. Nu är det bara för Anna-Karin att välja om det är någon av dem hon vill ha.
