tigern i huset

För ett år sedan lyssnade han inte till sitt namn, han hette Diego. Bara Diego. Inget annat än Diego. Diego som i den sabeltandade tigern i filmerna Ice Age. 

Senare på vårkanten bytte han namn, till Sherikahn. Sherikahn som i den läskiga tigern i Djungelboken, han som inte gillar människobarn, och som är anledningen till att Mowgli måste flytta till människobyn. Men Sherikahn det var ett jobbigt namn så en kort tid senare kom vår Ebbe tillbaka till sitt eget namn. 

Intresset för tigrar, andra farliga djur och alla djur i största allmänhet håller i sig. Eftersom utklädning är en prioriterad lek i det Källska hemmet ville jag ge honom en tigerdräkt. Stadens alla potentiella butiker med maskeradkläder för barn besökte jag. Nätet letade jag också igenom så gott jag orkade. Jag konstaterade att barn idag ska klä ut sig till superhjältar eller prinsessor, inte djur. 

Jag gjorde en egen. Tigerdräkt till min son alltså. 

Han ser inte så farlig ut, för det är han inte. Den här tigern leker gärna fika med sin lillasyster.

Julen har passerat

Vi hade planerat en lång och skön julledighet, och Mattias är ännu ledig från sitt jobb. Men stackarn fick desto mer att stå i här hemma eftersom jag haft det höga nöjet att vara sjuk. Han är tapper, lagar all mat, städar köket efteråt, ser till att jag får vila, tar alla konflikter med våra barn samt ser till att de får stimulans av olika slag. Häromkvällen suckade han att den här veckan fylls han "än mer av beundran över hur väl du roddar runt våra barn varje dag". Han är aldrig särskilt nedlåtande över det jobbet i vanliga fall heller, men det var ändå något positivt som kom ur detta trista virustillstånd.

Julfirandet hos kusinerna i Småland gick galant! Ja okej då, husmorsstoltheten fick sig några törnar här och där, men jag visste det ju innan så jag kunde hantera det bra tycker jag. Macaronerna fick mer uppmärksamhet än de förtjänade, men efter allt bakande av dessa elendes kakor känner jag mig nära på som en macaronexpert numera. Någon dag kanske jag skriver mer om det.

Lillkusinen fick den här vimpeln av oss i julklapp. Själv har jag ingen relation till tygerna i vimpeln, men de är liksom mycket annat funnet i farmor Gretas hus. Hon var inte min farmor, utan min mans. Således även hans systers. Hon kände igen tygerna och kunde säga vilket tyg som använts till vad, precis så som jag hade hoppats! Och då liksom glömde jag alla mina andra ofärdigheter och blev innerligt glad.

När det inte går som man vill

  

 En lång tid har vi funderat på vårt boende, jag har skrivit om det förut. Vi älskar huset, men det är för litet för oss. Vi har sett oss omkring, mentalt flyttat in och ut ur många hus under några års tid. Landet -  stan, den infekterade eviga diskussionen som tillslut gjorde oss illa. 

Så har vi äntligen landat. Enats, kommit fram till att huset ska byggas ut, och hur. Vi har varit glada och tänkt glada konstruktiva tankar. Begärt offerter, fått hjälp med ritningar, haft mäklaren som värderat utbyggnadsritningen. Tänkt ytskikt. Med mera. Vi skulle bara visa grannen ritningen innan bygglovsansökan skickades in. Tänk vad vi misstog oss när vi satte ordet bara framför den handlingen. Det visade sig att grannen tänkte annorlunda jämfört med oss. 

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag gör en paus, som inte ni märker. Nu är vi ute på hemnet, igen. Svävar i ovisshet. Igen. Det är energikrävande att inte veta, att beslutet ligger hos någon annan. Helst vill jag göra som min treåring, kasta mig på golvet och sprattla med armar och ben, skrika högt för jag vill inte vill inte vill inte! Vill inte flytta, vill inte bygga ut enligt något ännu osynligt b-alternativ. (Ännu lever ett svagt litet litet hopp)

Melankolin och sorgen måste ta sig uttryck på något sätt hos mig. Det har blivit ett fint docktäcke av mormorsrutor ärvda från farmor Greta. Jag har bara lagt till de vita kanterna och sytt ihop. Hoppas bara inte sorgen sitter fast i rutorna och går vidare till den som ska leka.

Trolltyg

Det är inte första gången jag skriver om det, men i januari det här året var jag på symässan. Inspirerad av mina kära reskamrater så handlade jag en del trikåtyger. En av dessa trikåer var detta trolltyg. Januari är ju länge sedan nu men ända sedan dess har jag ibland gått ner i källaren, smygtittat i den garderob där trolltyget gömts undan och förfasats, HUR kunde jag välja detta fula tyg? 

Men mina kära små uppmuntrar mig, de tycker inte tyget är fult, det är ju fullt av troll! Troll finns i sagor, och de är spännande. Jag är inte den som är den, givetvis ska tyget användas. Vi enades om att det skulle bli pyjamasar. Tyget räckte inte riktigt till så mycket men det blev ju fint med helsvart till. Då räckte trolltyget också till en svans till dem var! (Ni som känner mig och vet vad jag tycker om sådana detaljer på barnkläder får gärna le lite, det gör jag) 

Ps stöket i rummet bjuder jag på

Ibland blir jag bara så trött

Det händer ganska ofta att jag blir trött på mig själv. Mina tankar, min röst, mitt eget sällskap, att liksom aldrig bli mer spännande än jag. 

Ibland blir jag lite extra trött på mig själv. Som ikväll, när jag inser att jag peppat tillsammans med småkillarna så mycket på deras höstfest på förskolan att jag i något svagt ögonblick lovade att sy lite utklädningskläder till deras olika avdelningar som de kan få överlämna imorgon på festen. Deras väldigt självklara tanke är att när man går på kalas har man med sig paket. Hur det sen blev en självklar tanke att jag skulle sy utklädningskläder är i nuläget lite svårare att minnas.

Som den snälla (och lite curlande) mamma jag är så har jag i alla fall ägnat de senaste två timmarna åt att sy dessa vackra kungakronor. Undertiden har jag tänkt ut många andra smarta sätt på hur man också skulle ha kunnat tackla önskan om att ta med paket. Men jag är jag och jag hamnar lätt i sånt här. 

Jag erkänner att det var roligt att sy efter en liten stund, när den värsta ågrenen hade lagt sig och jag lyssnade på den fantastiska skivan Kronan av påkostat glas av Ulrica Arenius och Peter Tikkanen, och jag var ensam vaken i huset. Det fanns frid i min pysselstund. Nu är två kronor klara, de blev fina och alla kan vara stolta och glada imorgon. 

(Men de fina ballerinakjolarna i tyll och trollkarlscapen, de får bli till en annan gång när jag återigen ska sitta uppe och ångra mig)

vad flög i mig?

Vad flög egentligen i mig när jag tänkte tanken annonser på min blogg? Det blev både fult och opersonligt. Skulle jag tjäna några pengar på detta? Knappast. Det är en irriterande sida hos mig själv att jag får infall och genomför dem snabbt som... och sen ångrar jag mig. Min stackars make får då sitta och hjälpa mig att förstå alla krångliga termer för att ta mig ur vad det nu kan vara jag har hittat på. 

Nu väntar jag ivrigt på att de fula annonserna ska försvinna.

Den här elefanten däremot är trevlig att titta på för lilla Elsa när hon ligger i sin vagn och gungar så mjukt.

sticka, lyssna, tänka och undra

Som ni ser har jag stickat mycket på sista tiden. Egentligen började jag innan sommaren, men som jag redan skrivit så är sommaren inte min bästa pyssla-med-garn-tid. Hur gärna jag än vill att det ska vara så, och hur mycket jag än tror inför varje sommar att den här sommaren blir annorlunda pysslar jag inte med garn på sommaren. Alltså har det tagit längre tid än beräknat, och då blev det bråttom på slutet för små barn växer fort till stora barn.

Samtidigt som jag har stickat de senaste veckorna har jag lyssnat på sommarpratare i podversion. Tänk vad jag älskar det programmet! Clara Lidström inspirerar mig. Om jag hade varit modigare och yngre hade jag kunnat vara som hon. Det skulle passa mig.

Nu senast lyssnade jag på Maria Wetterstrand som pratade om respekt för andra människor. Hon är en annan kvinna som gör mig lite imponerad, även om jag inte alls har samma känsla av att vilja vara hon. Men hon är genomtänkt och fokuserad, det gillar jag.

Hon pratade alltså om respekt för andra människor, och hon berättade om några gånger som hon blivit riktigt arg. De gångerna hon berättar om till en början handlar om hennes egen skolgång och hur hon blev bemött utan respekt framförallt från lärare. Och jag förstår henne, jag skulle också ha blivit arg över det hon berättar. Sedan fortsätter hon och pratar om lärare i största allmänhet vad jag förstår, och då blir jag engagerad på ett annat sätt. För nu händer något, som så ofta händer, att lärare i största allmänhet blir anklagade för något som numera vuxna människor varit med om i sin barndom och vi, hela Sveriges lärarkår, får stå till svars för detta. Jag, som är lärare, vill inte bemöta någon människa utan respekt, jag vet att jag misslyckas ibland. Jag tror mig veta att några av mina elever som vuxna kommer att kunna berätta om mig, om hur jag misslyckades. Säkert berättar dessa elevers föräldrar om mina misslyckanden på sina arbetsplatser redan idag (för att inte tala om hur eleverna pratar redan idag). Alla misslyckas nog ibland på sitt jobb. För att minimera misslyckanderisken i mitt jobb skulle det vara bättre med fler vuxna per barn. Med andra ord mer tid för varje vuxen i skolan att ordentligt hinna prata med varje barn.

Maria är i sitt sommarprat inne på att planeringstid för lärare dras ner och att hon kan förstå att det blir svårt och kan behövas åtgärder just för stunden. Visst, så ser situationen ut idag. Med den nya skolplan vi fått är det ju dessutom så att dessa åtgärder hamnar i större fokus. Det finns många lärare i Sverige. Lika många åsikter såklart. Men jag har aldrig mött en lärare som vill möta sina elever utan respekt, som vill raljera över dem och komma med hot om de inte lyder. Vem vill ha det så? Inte jag. Jag vill ha mer tid att samtala med mina elever och deras föräldrar, mer tid att planera och utvärdera lektionerna, mer tid att fundera på bästa lösningar på varje elevs behov och såklart mer tid att prata med mina arbetskamrater så att vi tillsammans skapar en bra skola för våra elever. Det skulle jag ju kunna få av mindre barngrupper och mer barnfri tid på jobbet.

Min blogg tog en annan vändning idag. Kanske kommer det att bli fler inlägg av den här typen. Jag får så många tankar i mitt huvud som måste ut. Kommentera gärna.

modell retro

Helmers mamma ville att han skulle få titta på små rara virkade djur i sin vagn. Modellen på hänget skulle vara som förr, mellan sufflettväggarna. Kul med något nytt tänkte jag, och virkade ännu en pingvin. De är ju så söta.

Flagggdagar

,

För några veckor sedan var jag så sugen på att köpa vimplar från Anna, men som min käre make så ofta säger "äh det där kan man ju göra själv". Så jag sydde. Vad roligt det var! I EBs rum flaggar vi numera för fullt, och det är ju tur för vi glömde uteflaggan hela påsken.

På den översta bilden är det en present till en liten ny människa.

tårta till lillan

I söndags var det kalas. vi fick bära fram lilltösen inför Gud och församlingen. Det skulle ju inte vara så stort, men när vi samlade familjen så var där 19 st! Trots att inte alla kunde komma.

Jag snöade in på att göra en riktigt avancerad tårta. Skojigt förstås, men när jag grejat i flera timmar och satt där med alla olika pytsar kände jag en viss oro att det inte skulle smaka gott. Förutom all tid jag själv la ner så fick jag min mamma att springa runt på stans leksaksaffärer för att hitta en prinsesskrona till toppen, det såg mörkt ut ett tag, så då försökte jag böja till en av lite röd ståltråd. Den klädde vi huvudpersonen i, till brödernas glädje satt den kvar flera sekunder.

Det var mödan värt, gott, vackert och uppmuntrande. Kanske ska jag ge mig på detta någon mer gång, trots allt?

Fika

Jag älskar att fika. Det gör EB också, men det måste inte nödvändigtvis vara på riktigt. Nästan varje dag låtsasfikar vi. Det bästa är att det kan man ju göra hur mycket som helst, utan att bli nersockrad.

Nu när kusinen fyllde två slog vi in detta i ett paket. Hoppas det blir en lika stor succé där som hemma här.

kalasa och pyssla

Nu har vi en femåring i familjen. Och sånt måste firas, som ni förstår.

Jag är inte helt ensam om att gå loss på pyssel i vår familj. Inför barnkalaset frostades glas, och glasen pryddes med små halsband som vi trätt tidigare. Tårtan dekorerades med massor av monster så att alla glada och förväntansfulla kalasbarn fick minst ett monster var. Vi grejade och fejade så vi glömde de där självklara sakerna som ballonger och serpentiner. De ligger kvar i skåpet och får väl sparas till en annan födelsedag.

och så några kuddar

En riktigt effektiv kväll blev det ett gäng färgglada kuddar till den hemliga kojan under sängen.

Syfestival och nya rum

Mina goa småkillar, nu ville de ha varsitt rum. Det var inte världens enklaste sak att ordna i vårt lilla hus, men vi är ju snälla föräldrar och packade (omständigt och något ovilligt) ner vårt kontor/pysselrum/STÖKrum så att V kunde flytta dit in. En följd av detta är att EB skulle få en stor säng, som han och pappa nu samsas om delar av natten. Den skulle ju få ett madrassöverdrag, lika fint som storebrors förstås.

Med detta i åtanke for jag och några vänner (petra, charlotte och sara) till syfestivalen. De andra var helt inne på tricottyger så det råkade jag också komma hem med, en hel bunt. Plus de vävda tyger som jag var ute efter för att få till ett madrassöverdrag.

Eftersom jag inte längre har något syrum är vardagsrummet överbelamrat med allt mitt pyssel och äntligen har madrassöverdraget blivit klart. Lillebror är nöjd som ni kan se.

Nu är det spännande att se vad all tricot ska bli för något, ja och allt överblivet vävt också, för det finns en del kvar... väldigt roligt tycker jag.

I vår retrovagn i grå manchester

Och i hennes vagn finns den här sötisen numera. Lik den som hänger i Frans vagn.

jag har bytt ut "safety eyes" till knappar från bra och begagnat. Troligen inte så safe, men jag har inte, tyvärr, något större förtroende för de där säkerhetsögonen heller. Ansvaret hamnar helt enkelt hos föräldern hur som helst. Och jag tycker ju att det är roligt med återanvändning.

Äntligen!

Det finns mycket att säga äntligen till. Äntligen bloggar jag igen, äntligen kan jag fylla på med bilder i min dator, äntligen skiner solen, äntligen fick lilla S en egen mobil att titta på när hon ligger i sin lilla vagga.

Julklappar

Utan att avslöja för mycket, här vare julklappar. Kanske till någon söt liten kusin.

räven raskar över isen

Ja, vad finns att säga...

Jag har väntat länge på min baby, och jag har virkat många olika djur. Denna kanske är lite julinspirerad? Min plan var att den skulle få ett hänge till vagnen, men det ville inte räven. Svansen och huvudet var för tungt så den bara välter upp och ner. Rävar är väl lite kända för att göra som de vill, så jag fick finna mig.