Ett helt år har gått. Man vet ju så väl att det händer hela tiden att de små blir äldre, ändå är man förvånad. Eller i alla fall jag är förvånad. Jag ser på de mina och undrar när de blev så stora? Jag ser på min lilla 1åring och undrar när hon slutade vara min bäbis? Hon som var så liten och knappt märktes alls, har egen vilja som hon berättar med allra största övertygelse och bestämdhet. Hon som bara somnade när vi la henne var som helst, eller satt med henne på vårt bröst, hon reser sig i vagnen när hon inte vill sova. Hon som var den barn lärde sig "klappa försiktigt" på, kan nu klappa försiktigt på andra små. Och jag förundras, givetvis måste det firas! Ungen har ju blivit ett år! Kanske är samtidigt något av en sorgefest, för bäbistiden den underbara är slut nu. Med vemod i hjärtat vinkar jag adjö och ser med spänning fram emot att få följa henne resten av livet.
Jag har visst tangerat ämnet tidigare, jag snöar lätt in på saker. Nu har jag snöat in på kakkalas ett tag. Festligt värre!
