Jag snuddar vid ämnet politik - eller vad jag nu gör

Vi kliver innanför dörren, lillan och jag. Efter den långa avklädningsproceduren som är nödvändig en härligt kall vinterdag som denna blir vi sittande i trappan och bara gosar. Hon kryper upp i min famn och vi kramas. Jag borrar ner mitt huvud i hennes tunna småbarnshår och njuter av hennes egen lukt. Jag pussar henne i håret, på kinderna, på halsen och hon skrattar. Det är en stund som är underbar, fullkomligt perfekt.

Då slår det mig, den här känslan som jag har för mina barn är lika för föräldrar över hela världen. Alla vi som är föräldrar älskar våra barn med samma kärlek. Jag här hemma i mitt fina men lite för trånga hus, min granne som lever ett liv som är ganska likt mitt. Men också hon jag hörde om på TV igår som sålt sina barn för deras överlevnad. Också de som missbrukar droger som blir fråntagna sina barn, också de som av någon anledning begått brott som är fängslade och därmed fråntagna det dagliga umgänget med sina barn. De som aldrig tänkte sig sitt barn, som kände sig tvingad att adoptera bort det - de undrar alltid vad som hände det lilla barnet som de inte kunde tillåta sig den stora föräldrakärleken till. Genom alla tider har vi älskat våra barn oändligt.

Därför njuter jag och min dotter en lite stund till av varandras närhet och jag tackar Gud att jag är så privilegierad som lever nära mina barn.

Januari

Jag vet inte vad för sorts trötthet som drabbat mig. Alla kreativa tankar jag har inne i mitt huvud, all energi till att ta hand om mitt hem och mina barn, all uthållighet som krävs för att ta tag i saker och slutföra, det är som bortblåst. Puts väck. Borta.  

Ettåringen som numer kan gå och som sover allt mindre om dagarna är en solstråle. Hon håller för näsan och väntar att någon ska se hennes lek, så säger jag "var är lillasyster?" Lycklig och med ett gurglande skratt kommer hon fram och ropar tittut på sitt eget språk som bara ett väl tränat öra förstår. 

Min nästan-sexåring är inte lätt att tampas med nuförtiden. Han gör som han vill, struntar i vad vi säger. Igår var så osams, så osams. Hela dagen gick åt till att rannsaka och återhämta mig. Givetvis måste jag i efterhand inse att jag kunde agerat annorlunda. Om jag bara hade orkat bättre...

OM jag bara hade orkat, hade jag då i lördags tagit mig an stoppet i avloppet i lördags. Ringt efter jourhavande avloppsfirma, och städat upp själv när barnen ändå kollade på film så att kärast M kunde fått stanna där han var? Om jag bara hade orkat bättre...

Alla julsaker som jag så omsorgsfullt pyntat fram, de står överallt och känns bara stökiga nu. Barnen leker med dem och något går sönder. Det är verkligen dags att städa bort dem nu... om jag bara..... hade ork.

Och jag vill bara ropa till min energi " det är inte roligt längre, leken är slut. Kom fram nu och ropa ditt tittut så gör vi något annat" 

Julpyssel en ledig måndag

Vi har ledig måndag idag (liksom alla andra måndagar) När lillasyster sov passade vi stora på att julpyssla. Små människor är härligt befriade från hur det "ska vara". Självklart kan man hänga en julanka i granen! Självklart behöver man inte vara "lagom" med glitterburken. Min dekorerade styrolitstjärna är TÖNTIG bredvid dessa glittrande, färgsprakande skapelser. Jag vill inte ens visa den, istället visar jag mina barns verk. De ger mig energi! Och till somliga av er kommer julkort av högsta klass skickas.

Adventstid, trots allt

Tack kära ni för er uppmuntran här, i andra media och i verkliga livet. Det betyder mycket och gör mig gott att ni bryr er. 

Visst kan man tycka att grannen är lite snål med utrymmet, eller hur man nu vill uttrycka sig, men utan att utlämna honom, eller hans fru, alltför mycket vill jag berätta att i deras situation är all förändring dålig. Att tänka i nya banor kostar dem alltför mycket energi. De har sagt sitt definitiva nej och vår situation är svår. Vi kan söka om bygglov i alla fall, kanske får vi det, men hur blir relationen till närmsta grannen då? Eller så kan vi flytta. Flytta. Det är ett kort ord som går fort att säga, men i det korta ordet rymms oändlig ansträngning. Särskilt när vi inte funnit platsen att flytta till. 

Även om jag skulle sörja att inte längre bo i vårt fina hus, eller i vårt mysiga område med många kära vänner nära så tar jag ju det som betyder allra mest med mig. Min egen man och våra fina fina barn. De som hjälper mig att trots nedstämdheten skapa det här adventsmyset. Barnahänder som skapar pepparkakor efter sångtexter, eller som tittar på bilden i receptboken och gör alla variander av lussebullar som finns däri. Lillasyster som istället för att baka äter och äter deg. Mätt och nöjd och glad.  I vårt lilla, slitna men underbara hus som nu doftar gott gott. Gott. 

kalasa och pyssla

Nu har vi en femåring i familjen. Och sånt måste firas, som ni förstår.

Jag är inte helt ensam om att gå loss på pyssel i vår familj. Inför barnkalaset frostades glas, och glasen pryddes med små halsband som vi trätt tidigare. Tårtan dekorerades med massor av monster så att alla glada och förväntansfulla kalasbarn fick minst ett monster var. Vi grejade och fejade så vi glömde de där självklara sakerna som ballonger och serpentiner. De ligger kvar i skåpet och får väl sparas till en annan födelsedag.

Syfestival och nya rum

Mina goa småkillar, nu ville de ha varsitt rum. Det var inte världens enklaste sak att ordna i vårt lilla hus, men vi är ju snälla föräldrar och packade (omständigt och något ovilligt) ner vårt kontor/pysselrum/STÖKrum så att V kunde flytta dit in. En följd av detta är att EB skulle få en stor säng, som han och pappa nu samsas om delar av natten. Den skulle ju få ett madrassöverdrag, lika fint som storebrors förstås.

Med detta i åtanke for jag och några vänner (petra, charlotte och sara) till syfestivalen. De andra var helt inne på tricottyger så det råkade jag också komma hem med, en hel bunt. Plus de vävda tyger som jag var ute efter för att få till ett madrassöverdrag.

Eftersom jag inte längre har något syrum är vardagsrummet överbelamrat med allt mitt pyssel och äntligen har madrassöverdraget blivit klart. Lillebror är nöjd som ni kan se.

Nu är det spännande att se vad all tricot ska bli för något, ja och allt överblivet vävt också, för det finns en del kvar... väldigt roligt tycker jag.