Januari

Jag vet inte vad för sorts trötthet som drabbat mig. Alla kreativa tankar jag har inne i mitt huvud, all energi till att ta hand om mitt hem och mina barn, all uthållighet som krävs för att ta tag i saker och slutföra, det är som bortblåst. Puts väck. Borta.  

Ettåringen som numer kan gå och som sover allt mindre om dagarna är en solstråle. Hon håller för näsan och väntar att någon ska se hennes lek, så säger jag "var är lillasyster?" Lycklig och med ett gurglande skratt kommer hon fram och ropar tittut på sitt eget språk som bara ett väl tränat öra förstår. 

Min nästan-sexåring är inte lätt att tampas med nuförtiden. Han gör som han vill, struntar i vad vi säger. Igår var så osams, så osams. Hela dagen gick åt till att rannsaka och återhämta mig. Givetvis måste jag i efterhand inse att jag kunde agerat annorlunda. Om jag bara hade orkat bättre...

OM jag bara hade orkat, hade jag då i lördags tagit mig an stoppet i avloppet i lördags. Ringt efter jourhavande avloppsfirma, och städat upp själv när barnen ändå kollade på film så att kärast M kunde fått stanna där han var? Om jag bara hade orkat bättre...

Alla julsaker som jag så omsorgsfullt pyntat fram, de står överallt och känns bara stökiga nu. Barnen leker med dem och något går sönder. Det är verkligen dags att städa bort dem nu... om jag bara..... hade ork.

Och jag vill bara ropa till min energi " det är inte roligt längre, leken är slut. Kom fram nu och ropa ditt tittut så gör vi något annat" 

Mitt hallfönster

Livet med ettåring är underbart. Det finns inget finare att höra än den nya lilla rösten som övar sig: mamma, mamma, mammama. Och börjar om: mamma, mamma, mammama.

Men på natten är det inte lika gulligt. Då kanske man snarare skulle kalla livet med ettåring intensivt. Den här veckan har inneburit för lite sömn för mig. Det märkliga är att fast jag vet att jag borde städa, borde hänga tvätten, borde se till så att inte pojkarna kollar på TV riktigt så mycket som det blev, borde väcka lillasyster så att inte nästa natt blir likadan som den här. Håglöst börjar jag städningen, men plötsligt glömmer jag alla borde och har gjort ett arrangemang av julblomster. Några virkade dukar som jag köpte av Emma-Clara blev fina snöflingor. Jag tar fram ett gammalt fint lakan och syr en gardin. 

Efter det är det inte alls svårt att städa. Ettåringen städade med mig och fick byta alla kläder efter att ha plaskat i svabbhinken. Men det gör inget.... jag fick nya krafter någonstans ifrån. Hoppas de räcker hela kvällsmaten igenom.

Adventstid, trots allt

Tack kära ni för er uppmuntran här, i andra media och i verkliga livet. Det betyder mycket och gör mig gott att ni bryr er. 

Visst kan man tycka att grannen är lite snål med utrymmet, eller hur man nu vill uttrycka sig, men utan att utlämna honom, eller hans fru, alltför mycket vill jag berätta att i deras situation är all förändring dålig. Att tänka i nya banor kostar dem alltför mycket energi. De har sagt sitt definitiva nej och vår situation är svår. Vi kan söka om bygglov i alla fall, kanske får vi det, men hur blir relationen till närmsta grannen då? Eller så kan vi flytta. Flytta. Det är ett kort ord som går fort att säga, men i det korta ordet rymms oändlig ansträngning. Särskilt när vi inte funnit platsen att flytta till. 

Även om jag skulle sörja att inte längre bo i vårt fina hus, eller i vårt mysiga område med många kära vänner nära så tar jag ju det som betyder allra mest med mig. Min egen man och våra fina fina barn. De som hjälper mig att trots nedstämdheten skapa det här adventsmyset. Barnahänder som skapar pepparkakor efter sångtexter, eller som tittar på bilden i receptboken och gör alla variander av lussebullar som finns däri. Lillasyster som istället för att baka äter och äter deg. Mätt och nöjd och glad.  I vårt lilla, slitna men underbara hus som nu doftar gott gott. Gott. 

Litet hus, stor familj

Det finns ett faktum, vi är en stor familj, i ett litet hus.

Vi har skjutit detta, som vi ser som ett problem, framför oss. Det är ingen nyhet för oss att det skulle bli så småningom, men det har inte varit läge att göra någonting åt saken tidigare. När den här sommaren tog sin början visste båda vi som är vuxna i den här familjen att nu måste ett beslut kring boendefrågan ligga nära. Vi har sett oss omkring, funderat på nybygge? funderat landet eller stan? funderat kan man bo så litet som vi gör? bygga ut? Flytta till en annan stad? Processen är jobbig, det som är tänkt att vara ett lyft för oss tar energi och känns inte alls positivt. Vi kan vrida och vända på tankar om boende och hus i all oändlighet.

Läget är allt säger några, men läget kan ju vara nära vänner eller ensamt på landet. Läget kan också vara med sjöutsikt nära en skogskant eller med utsikt över industriområdet och ständigt buller. Läget kan också vara hur huset är placerat på tomten, kvällssol, morgonsol eller ingen sol alls i värsta fall. Insyn eller skyddat?

Riktiga vänner finns kvar säger några. Gör livet enkelt och bo nära vänner och familj säger andra. Landet är lugnt och skönt, ett mindre sammanhang säger några, andra säger att livet kommer bli ett evigt skjutsande hit och dit och ingen tid att vara hemma tillslut. Bensin och bilinnehav är också dyrt, det måste vägas mot högre lånekostnad.

Suck. Nu har hösten kommit och vi har inget bestämt.

Svärfar sa, riv huset och bygg nytt på er fina tomt. Då utbrast både Mattias och jag i kör, vi älskar vårt fina hus! Något visste vi alltså, det var skönt att märka. Fortfarande är inget bestämt och vi ägnar mycket tid och tankemöda åt detta. Det ska vi fortsätta att göra. Två saker vet vi nu i alla fall, vi ska inte flytta till Nora, och vi ska inte riva källeriet.

Faktum kvarstår, vi är en stor familj i ett litet hus. Ett fint litet älskat hus.

Julmarknad

Detta är förra årets inbjudan, i år kommer den att hållas tredje advent. Men jag har beslutat att inte vara med. Sorg i mitt hjärta. Fy, vad det känns trist när jag tänker på det.

Ändå är det så att jag inte tror att jag klarar det. Jag vill inte känna mig stressad över att pyssla nu när jag har en ny liten människa att lära känna, och två små storebröder att bekräfta och bekräfta. Den tid som blir till pyssel måste få vara långsam, det märker jag tydligt.

Givetvis vill jag bjuda in er alla ändå, de andra är fantastiska pysslare, och miljön i Kolja är mysigt julig. Själv kommer jag i alla fall åka dit och njuta en stund. 11-12 december alltså.

ägg ägg ägg

Här vare ägg, de bor någonstans i Lidköping, och kommer nog aldrig att kläckas.

I vårt äppelträd har en björktrast byggt sitt bo, och hennes ägg har redan kläckts.

Små näbbar gapar efter mat och vi tittar på från köket.

Mitt ägg ska kläckas 26 oktober, sägs det.