Det finns ett faktum, vi är en stor familj, i ett litet hus.
Vi har skjutit detta, som vi ser som ett problem, framför oss. Det är ingen nyhet för oss att det skulle bli så småningom, men det har inte varit läge att göra någonting åt saken tidigare. När den här sommaren tog sin början visste båda vi som är vuxna i den här familjen att nu måste ett beslut kring boendefrågan ligga nära. Vi har sett oss omkring, funderat på nybygge? funderat landet eller stan? funderat kan man bo så litet som vi gör? bygga ut? Flytta till en annan stad? Processen är jobbig, det som är tänkt att vara ett lyft för oss tar energi och känns inte alls positivt. Vi kan vrida och vända på tankar om boende och hus i all oändlighet.
Läget är allt säger några, men läget kan ju vara nära vänner eller ensamt på landet. Läget kan också vara med sjöutsikt nära en skogskant eller med utsikt över industriområdet och ständigt buller. Läget kan också vara hur huset är placerat på tomten, kvällssol, morgonsol eller ingen sol alls i värsta fall. Insyn eller skyddat?
Riktiga vänner finns kvar säger några. Gör livet enkelt och bo nära vänner och familj säger andra. Landet är lugnt och skönt, ett mindre sammanhang säger några, andra säger att livet kommer bli ett evigt skjutsande hit och dit och ingen tid att vara hemma tillslut. Bensin och bilinnehav är också dyrt, det måste vägas mot högre lånekostnad.
Suck. Nu har hösten kommit och vi har inget bestämt.
Svärfar sa, riv huset och bygg nytt på er fina tomt. Då utbrast både Mattias och jag i kör, vi älskar vårt fina hus! Något visste vi alltså, det var skönt att märka. Fortfarande är inget bestämt och vi ägnar mycket tid och tankemöda åt detta. Det ska vi fortsätta att göra. Två saker vet vi nu i alla fall, vi ska inte flytta till Nora, och vi ska inte riva källeriet.
Faktum kvarstår, vi är en stor familj i ett litet hus. Ett fint litet älskat hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar