Det är lite konstigt, men jag sitter här hemma, ensam. Utan barn och utan jobb. Nu har det förstås varit så ett tag, men jag är ändå förvånad. Sjukskriven. Det känns på många olika sätt. Ensamt. Skönt. Ledsamt. Långsamt. Kreativt.
Till en början kändes det misslyckat, men så känns det inte längre. Någon sa till mig innan beslutet var fattat och jag kände mig orolig för all denna tid som plötsligt skulle vara tom i mitt liv "men Elin, det verkar inte som att du har så svårt att komma på olika sätt att fylla din tid, även om du får möjlighet att göra allt i långsammare tempo." Det var kloka ord som jag tog till mig. Nu försöker jag plöja en bok vid namn samhällsvetenskapernas förutsättningar" och känner mig ytterligt tacksam för att det finns tid att göra något annat mellan kapitlen.
Här har det blivit en, för mig, ny sköldpadda. Det är ett amigurumimönster. Till storleken är den något större än de djur jag tidigare sysslat med. Eftersom frambenen kom lite långt bak så har den svårt att stå av sig själv, så det blev ett vagnshänge tillslut.
Det är också första gången jag provar ögon av den här modellen. Men jag vet inte jag... hur vet man att inte bebben lyckas slita bort dem? Hur kan jag bära ansvaret för att de sitter? Så nu undrar jag om den här ska få bo i mitt skåp, eller om det finns någon ska få en virkad sötis med popeyes?
