Jag vet inte vad för sorts trötthet som drabbat mig. Alla kreativa tankar jag har inne i mitt huvud, all energi till att ta hand om mitt hem och mina barn, all uthållighet som krävs för att ta tag i saker och slutföra, det är som bortblåst. Puts väck. Borta.
Ettåringen som numer kan gå och som sover allt mindre om dagarna är en solstråle. Hon håller för näsan och väntar att någon ska se hennes lek, så säger jag "var är lillasyster?" Lycklig och med ett gurglande skratt kommer hon fram och ropar tittut på sitt eget språk som bara ett väl tränat öra förstår.
Min nästan-sexåring är inte lätt att tampas med nuförtiden. Han gör som han vill, struntar i vad vi säger. Igår var så osams, så osams. Hela dagen gick åt till att rannsaka och återhämta mig. Givetvis måste jag i efterhand inse att jag kunde agerat annorlunda. Om jag bara hade orkat bättre...
OM jag bara hade orkat, hade jag då i lördags tagit mig an stoppet i avloppet i lördags. Ringt efter jourhavande avloppsfirma, och städat upp själv när barnen ändå kollade på film så att kärast M kunde fått stanna där han var? Om jag bara hade orkat bättre...
Alla julsaker som jag så omsorgsfullt pyntat fram, de står överallt och känns bara stökiga nu. Barnen leker med dem och något går sönder. Det är verkligen dags att städa bort dem nu... om jag bara..... hade ork.
Och jag vill bara ropa till min energi " det är inte roligt längre, leken är slut. Kom fram nu och ropa ditt tittut så gör vi något annat"
