Adventstid, trots allt

Tack kära ni för er uppmuntran här, i andra media och i verkliga livet. Det betyder mycket och gör mig gott att ni bryr er. 

Visst kan man tycka att grannen är lite snål med utrymmet, eller hur man nu vill uttrycka sig, men utan att utlämna honom, eller hans fru, alltför mycket vill jag berätta att i deras situation är all förändring dålig. Att tänka i nya banor kostar dem alltför mycket energi. De har sagt sitt definitiva nej och vår situation är svår. Vi kan söka om bygglov i alla fall, kanske får vi det, men hur blir relationen till närmsta grannen då? Eller så kan vi flytta. Flytta. Det är ett kort ord som går fort att säga, men i det korta ordet rymms oändlig ansträngning. Särskilt när vi inte funnit platsen att flytta till. 

Även om jag skulle sörja att inte längre bo i vårt fina hus, eller i vårt mysiga område med många kära vänner nära så tar jag ju det som betyder allra mest med mig. Min egen man och våra fina fina barn. De som hjälper mig att trots nedstämdheten skapa det här adventsmyset. Barnahänder som skapar pepparkakor efter sångtexter, eller som tittar på bilden i receptboken och gör alla variander av lussebullar som finns däri. Lillasyster som istället för att baka äter och äter deg. Mätt och nöjd och glad.  I vårt lilla, slitna men underbara hus som nu doftar gott gott. Gott. 

1 år

Ett helt år har gått. Man vet ju så väl att det händer hela tiden att de små blir äldre, ändå är man förvånad. Eller i alla fall jag är förvånad. Jag ser på de mina och undrar när de blev så stora? Jag ser på min lilla 1åring och undrar när hon slutade vara min bäbis? Hon som var så liten och knappt märktes alls, har egen vilja som hon berättar med allra största övertygelse och bestämdhet. Hon som bara somnade när vi la henne var som helst, eller satt med henne på vårt bröst, hon reser sig i vagnen när hon inte vill sova. Hon som var den barn lärde sig "klappa försiktigt" på, kan nu klappa försiktigt på andra små. Och jag förundras, givetvis måste det firas! Ungen har ju blivit ett år! Kanske är samtidigt något av en sorgefest, för bäbistiden den underbara är slut nu. Med vemod i hjärtat vinkar jag adjö och ser med spänning fram emot att få följa henne resten av livet. 

Jag har visst tangerat ämnet tidigare, jag snöar lätt in på saker. Nu har jag snöat in på kakkalas ett tag. Festligt värre!  

tårta till lillan

I söndags var det kalas. vi fick bära fram lilltösen inför Gud och församlingen. Det skulle ju inte vara så stort, men när vi samlade familjen så var där 19 st! Trots att inte alla kunde komma.

Jag snöade in på att göra en riktigt avancerad tårta. Skojigt förstås, men när jag grejat i flera timmar och satt där med alla olika pytsar kände jag en viss oro att det inte skulle smaka gott. Förutom all tid jag själv la ner så fick jag min mamma att springa runt på stans leksaksaffärer för att hitta en prinsesskrona till toppen, det såg mörkt ut ett tag, så då försökte jag böja till en av lite röd ståltråd. Den klädde vi huvudpersonen i, till brödernas glädje satt den kvar flera sekunder.

Det var mödan värt, gott, vackert och uppmuntrande. Kanske ska jag ge mig på detta någon mer gång, trots allt?

Fika

Jag älskar att fika. Det gör EB också, men det måste inte nödvändigtvis vara på riktigt. Nästan varje dag låtsasfikar vi. Det bästa är att det kan man ju göra hur mycket som helst, utan att bli nersockrad.

Nu när kusinen fyllde två slog vi in detta i ett paket. Hoppas det blir en lika stor succé där som hemma här.

kalasa och pyssla

Nu har vi en femåring i familjen. Och sånt måste firas, som ni förstår.

Jag är inte helt ensam om att gå loss på pyssel i vår familj. Inför barnkalaset frostades glas, och glasen pryddes med små halsband som vi trätt tidigare. Tårtan dekorerades med massor av monster så att alla glada och förväntansfulla kalasbarn fick minst ett monster var. Vi grejade och fejade så vi glömde de där självklara sakerna som ballonger och serpentiner. De ligger kvar i skåpet och får väl sparas till en annan födelsedag.

mumma

Lite mer bakning, och den här gången gick det bra. Och blev gått.

Julklappar

Utan att avslöja för mycket, här vare julklappar. Kanske till någon söt liten kusin.

smaskig chokladig tårta till konditordottern

Länge sedan lilla Ella fyllde två nu och fick den här av sina kusiner. Men jag fick den äran att tillverka en mumsig tårta till kalaset.

Nu när jag sitter här i soffan med datorn i knät och min egen tvååring här bredvid mig så lämnar han mig inte ifred. Han säger att han älskar tårtan och jag blir givetvis glad för den uppmuntran, men försöker skydda dataskärmen så gott jag kan. För när en sök och snorig tvååring älskar en tårta vill han givetvis äta upp den- även om den bara är på bild och dessutom virkad.

lite virkat i januari

Januari januari, snö och kallt. Underbart, det är ju det här vi längtar efter varje vinter, om du frågar mig.

Svea den tappre, fyllde tre den 2e, och då fick hon ett virkat fikakalas av sin mamma och pappa, märkta med ELIN. Här syns en liten eftersläntrare som liksom tog lite längre tid på sig att bli färdig. Förstår inte hur det kunde bli så...

Kanske kanske berodde det på magsjuka i mellandagarna, och sedan jobb, jobb jobb? Det blir ju inte alls samma tid till pyssel när jag jobbar, men jag tycker att det är så roligt med mitt jobb:-)

opera och prinsessa

prinsessa och opera
opera och prinsessa
prinsessa på opera
operaprinsessa, det heter kanske primadonna...
Äsch fånig ordlek. Här är de i alla fall, grönt och rosa. Jag älskar de färgerna tillsammans.

Ja, de går att köpa, och beställa, eller komma till Kolja, 5e december.

virkat fika

Jag vill gärna visa upp min förvaring med virkade grejer. Jag tycker själv den är härligt färgglad. Men det är klart jag har ju någon slags relation till alla de där grejerna.

Sen är det ju det där med virkade prinsesstårtor. Just nu syns de överallt tycker jag, och många gör dem, och det är ju inte svårt att förstå. Vi är många som tycker de är söta. Muffinsarna däremot har jag inte sett någonstans. Helt ohc hållet mitt eget "recept". Kanske är de inte så platta på undersidan som man helst önskar sig så att de kan stå snyggt och rakt, men vad gör väl det egentligen?

tårtor och tårar

Vi var hos farmor och farfar. De bjöd på tårta, och jag virkade, virkade och virkade- tårtor. Vi kom hem och jag fotade mina bakverk, satte mig vid datorn och det ramlade in mail. Lite förstrött började jag läsa, men blev snabbt fast. Tårarna började rinna längs mina kinder och fortfarande snörvlar jag. För Majken, dryga två månader finns inte längre här. Hennes liv blev så kort. Trots att jag aldrig fick träffa henne så är det en sorg. Våra vänner har förlorat sitt barn och det blir verkligt att sådant kan hända.

Här sitter jag med mina tårtor som jag och mina pojkar ska fika imorgon. Jag måste ta tid för lek och minnas att de finns här och nu, minnas att det är en stor stor nåd att få vara mamma till dem oavsett vad som händer oss.