Ett helt år har gått. Man vet ju så väl att det händer hela tiden att de små blir äldre, ändå är man förvånad. Eller i alla fall jag är förvånad. Jag ser på de mina och undrar när de blev så stora? Jag ser på min lilla 1åring och undrar när hon slutade vara min bäbis? Hon som var så liten och knappt märktes alls, har egen vilja som hon berättar med allra största övertygelse och bestämdhet. Hon som bara somnade när vi la henne var som helst, eller satt med henne på vårt bröst, hon reser sig i vagnen när hon inte vill sova. Hon som var den barn lärde sig "klappa försiktigt" på, kan nu klappa försiktigt på andra små. Och jag förundras, givetvis måste det firas! Ungen har ju blivit ett år! Kanske är samtidigt något av en sorgefest, för bäbistiden den underbara är slut nu. Med vemod i hjärtat vinkar jag adjö och ser med spänning fram emot att få följa henne resten av livet.
Jag har visst tangerat ämnet tidigare, jag snöar lätt in på saker. Nu har jag snöat in på kakkalas ett tag. Festligt värre!
2 kommentarer:
Rätt som det är är de 23 och har gift sig och man undrar hur det gick till, har vi fått erfara. Många sa till oss att ta vara på tiden när barnen var små för allt skulle gå så fort. Man trodde inte riktigt på det när man höll på med blöjbyten och allt annat, men de hade rätt. Så nu kan jag ställa mig till skaran som sa så till oss, ta vara på tiden, den springer fort förbi och vips så är de utflugna.
Ja jag sällar mig också till den skaran även om jag på sätt och vis är mitt i. Jag tycker verkligen att jag både tar vara på tiden och njuter (även om jag kan bli otroligt frustrerad). Vemodet ligger i att tiden går ändå. Och det kommer aldrig tillbaks.... fast det kommer något annat bra får man hoppas:-)
Skicka en kommentar