Som ni ser har jag stickat mycket på sista tiden. Egentligen började jag innan sommaren, men som jag redan skrivit så är sommaren inte min bästa pyssla-med-garn-tid. Hur gärna jag än vill att det ska vara så, och hur mycket jag än tror inför varje sommar att den här sommaren blir annorlunda pysslar jag inte med garn på sommaren. Alltså har det tagit längre tid än beräknat, och då blev det bråttom på slutet för små barn växer fort till stora barn.
Samtidigt som jag har stickat de senaste veckorna har jag lyssnat på sommarpratare i podversion. Tänk vad jag älskar det programmet! Clara Lidström inspirerar mig. Om jag hade varit modigare och yngre hade jag kunnat vara som hon. Det skulle passa mig.
Nu senast lyssnade jag på Maria Wetterstrand som pratade om respekt för andra människor. Hon är en annan kvinna som gör mig lite imponerad, även om jag inte alls har samma känsla av att vilja vara hon. Men hon är genomtänkt och fokuserad, det gillar jag.
Hon pratade alltså om respekt för andra människor, och hon berättade om några gånger som hon blivit riktigt arg. De gångerna hon berättar om till en början handlar om hennes egen skolgång och hur hon blev bemött utan respekt framförallt från lärare. Och jag förstår henne, jag skulle också ha blivit arg över det hon berättar. Sedan fortsätter hon och pratar om lärare i största allmänhet vad jag förstår, och då blir jag engagerad på ett annat sätt. För nu händer något, som så ofta händer, att lärare i största allmänhet blir anklagade för något som numera vuxna människor varit med om i sin barndom och vi, hela Sveriges lärarkår, får stå till svars för detta. Jag, som är lärare, vill inte bemöta någon människa utan respekt, jag vet att jag misslyckas ibland. Jag tror mig veta att några av mina elever som vuxna kommer att kunna berätta om mig, om hur jag misslyckades. Säkert berättar dessa elevers föräldrar om mina misslyckanden på sina arbetsplatser redan idag (för att inte tala om hur eleverna pratar redan idag). Alla misslyckas nog ibland på sitt jobb. För att minimera misslyckanderisken i mitt jobb skulle det vara bättre med fler vuxna per barn. Med andra ord mer tid för varje vuxen i skolan att ordentligt hinna prata med varje barn.
Maria är i sitt sommarprat inne på att planeringstid för lärare dras ner och att hon kan förstå att det blir svårt och kan behövas åtgärder just för stunden. Visst, så ser situationen ut idag. Med den nya skolplan vi fått är det ju dessutom så att dessa åtgärder hamnar i större fokus. Det finns många lärare i Sverige. Lika många åsikter såklart. Men jag har aldrig mött en lärare som vill möta sina elever utan respekt, som vill raljera över dem och komma med hot om de inte lyder. Vem vill ha det så? Inte jag. Jag vill ha mer tid att samtala med mina elever och deras föräldrar, mer tid att planera och utvärdera lektionerna, mer tid att fundera på bästa lösningar på varje elevs behov och såklart mer tid att prata med mina arbetskamrater så att vi tillsammans skapar en bra skola för våra elever. Det skulle jag ju kunna få av mindre barngrupper och mer barnfri tid på jobbet.
Min blogg tog en annan vändning idag. Kanske kommer det att bli fler inlägg av den här typen. Jag får så många tankar i mitt huvud som måste ut. Kommentera gärna.
