För elva år sen, var min man och jag i Stockholm en helg. Vi hade varit gifta ett halvår, och det kändes nytt och spännande att vi hade tagit det stora beslutet att dela hela livet med varandra. Jag minns den där helgen om mysig och romantisk. Vi köpte för första gången julpynt till vårt gemensamma hem. Vi hade all tid i världen bara för varandra.
I gamla stan, på Indiska, hittade jag en tröja i lammull som jag tyckte alldeles särskilt mycket om. Fast den var dyr, med de mått vi mätte då. Mattias tyckte också om den och det kändes speciellt att jag köpte mig en så fin och dyr tröja.
Den tröjan är välanvänd, kan man väl sammanfatta det hela. För några år sedan gjorde jag dock misstaget att tvätta den för varmt, och den kom krympt ur maskinen. Eftersom den betyder mycket för mig har jag ändå haft svårt att göra mig av med den och den har legat än här och än där och skräpat. Nu senast i mitt pysselskåp så att ingen annan ska störas av den. Jag har sett den och irriterat mig på att den bara ligger där, men ändå inte kunnat skiljas från den, den påminner mig om hur det var att vara nygift. Ett kärt minne.
Men idag har den återigen kommit till användning. En klänning till lillasyster och handledsvärmare till mig. Nu kan jag glädjas och minnas, och fylla tomrummet i pysselskåpet med något annat.
