En lång tid har vi funderat på vårt boende, jag har skrivit om det förut. Vi älskar huset, men det är för litet för oss. Vi har sett oss omkring, mentalt flyttat in och ut ur många hus under några års tid. Landet - stan, den infekterade eviga diskussionen som tillslut gjorde oss illa.
Så har vi äntligen landat. Enats, kommit fram till att huset ska byggas ut, och hur. Vi har varit glada och tänkt glada konstruktiva tankar. Begärt offerter, fått hjälp med ritningar, haft mäklaren som värderat utbyggnadsritningen. Tänkt ytskikt. Med mera. Vi skulle bara visa grannen ritningen innan bygglovsansökan skickades in. Tänk vad vi misstog oss när vi satte ordet bara framför den handlingen. Det visade sig att grannen tänkte annorlunda jämfört med oss.
Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag gör en paus, som inte ni märker. Nu är vi ute på hemnet, igen. Svävar i ovisshet. Igen. Det är energikrävande att inte veta, att beslutet ligger hos någon annan. Helst vill jag göra som min treåring, kasta mig på golvet och sprattla med armar och ben, skrika högt för jag vill inte vill inte vill inte! Vill inte flytta, vill inte bygga ut enligt något ännu osynligt b-alternativ. (Ännu lever ett svagt litet litet hopp)
Melankolin och sorgen måste ta sig uttryck på något sätt hos mig. Det har blivit ett fint docktäcke av mormorsrutor ärvda från farmor Greta. Jag har bara lagt till de vita kanterna och sytt ihop. Hoppas bara inte sorgen sitter fast i rutorna och går vidare till den som ska leka.
