I söndags var det kalas. vi fick bära fram lilltösen inför Gud och församlingen. Det skulle ju inte vara så stort, men när vi samlade familjen så var där 19 st! Trots att inte alla kunde komma.
Jag snöade in på att göra en riktigt avancerad tårta. Skojigt förstås, men när jag grejat i flera timmar och satt där med alla olika pytsar kände jag en viss oro att det inte skulle smaka gott. Förutom all tid jag själv la ner så fick jag min mamma att springa runt på stans leksaksaffärer för att hitta en prinsesskrona till toppen, det såg mörkt ut ett tag, så då försökte jag böja till en av lite röd ståltråd. Den klädde vi huvudpersonen i, till brödernas glädje satt den kvar flera sekunder.
Det var mödan värt, gott, vackert och uppmuntrande. Kanske ska jag ge mig på detta någon mer gång, trots allt?
