Julpyssel en ledig måndag

Vi har ledig måndag idag (liksom alla andra måndagar) När lillasyster sov passade vi stora på att julpyssla. Små människor är härligt befriade från hur det "ska vara". Självklart kan man hänga en julanka i granen! Självklart behöver man inte vara "lagom" med glitterburken. Min dekorerade styrolitstjärna är TÖNTIG bredvid dessa glittrande, färgsprakande skapelser. Jag vill inte ens visa den, istället visar jag mina barns verk. De ger mig energi! Och till somliga av er kommer julkort av högsta klass skickas.

Papperslampor

Det var länge sedan sist, sa en vän. Vi konstaterade att det är ett visst ålderstecken att inte ha setts på femton år, och ändå varit i sitt vuxna liv när man senast sågs, och mer aktivt tog del i varandras liv. Bodde i samma korridor för att tala klarspråk. Mycket har givetvis hänt sedan då. Ändå var det inget särskilt konstigt med att vi satt där i samma soffa och stickade, igen. 

Hon sa att hon kikade in här ibland. Och att hon framför allt gillade papperslamporna som ser ut som droppar. Hon bad mig göra en i turkost till hennes kök. En rysning gick genom min kropp när allt kom tillbaka till mig, hur vi nattvakade då. Oförmögna att agera rationellt, till slut satt vi uppe på natten och gjorde vad som föll oss in, medan EB skrek i rummet intill. Tröst, vaggande,vagnsrullande, amning, välling, napp......ingenting dög. Mamman jag och pappan Mattias gjorde vad vi kunde, men när det inte räckte fick vi stötta varandra och för en kort stund gömma oss undan skriket. I efterhand förstår jag inte, hur kunde det bli så att vi inte rådde på situationen? Hur kunde vi lämna det skrikande barnet ensam i rummet bredvid? Någonting i mig gick sönder då, och det är inte lagat än. Jag får ont i magen när jag tänker på den där tiden. Så gott det går försöker jag glömma den. Men allt kom tillbaka till mig när hon började prata om lamporna. Skulle jag klara att göra en till henne?

Såklart. Här är resultatet. Nu är det bara för Anna-Karin att välja om det är någon av dem hon vill ha. 

Kärt gammalt minne

För elva år sen, var min man och jag i Stockholm en helg. Vi hade varit gifta ett halvår, och det kändes nytt och spännande att vi hade tagit det stora beslutet att dela hela livet med varandra. Jag minns den där helgen om mysig och romantisk. Vi köpte för första gången julpynt till vårt gemensamma hem. Vi hade all tid i världen bara för varandra. 

I gamla stan, på Indiska, hittade jag en tröja i lammull som jag tyckte alldeles särskilt mycket om. Fast den var dyr, med de mått vi mätte då. Mattias tyckte också om den och det kändes speciellt att jag köpte mig en så fin och dyr tröja. 

Den tröjan är välanvänd, kan man väl sammanfatta det hela. För några år sedan gjorde jag dock misstaget att tvätta den för varmt, och den kom krympt ur maskinen. Eftersom den betyder mycket för mig har jag ändå haft svårt att göra mig av med den och den har legat än här och än där och skräpat. Nu senast i mitt pysselskåp så att ingen annan ska störas av den. Jag har sett den och irriterat mig på att den bara ligger där, men ändå inte kunnat skiljas från den, den påminner mig om hur det var att vara nygift. Ett kärt minne.

Men idag har den återigen kommit till användning. En klänning till lillasyster och handledsvärmare till mig. Nu kan jag glädjas och minnas, och fylla tomrummet i pysselskåpet med något annat.

Pynt är fint

Soligt och mossigt

Adventigt och mysigt

Adventstid, trots allt

Tack kära ni för er uppmuntran här, i andra media och i verkliga livet. Det betyder mycket och gör mig gott att ni bryr er. 

Visst kan man tycka att grannen är lite snål med utrymmet, eller hur man nu vill uttrycka sig, men utan att utlämna honom, eller hans fru, alltför mycket vill jag berätta att i deras situation är all förändring dålig. Att tänka i nya banor kostar dem alltför mycket energi. De har sagt sitt definitiva nej och vår situation är svår. Vi kan söka om bygglov i alla fall, kanske får vi det, men hur blir relationen till närmsta grannen då? Eller så kan vi flytta. Flytta. Det är ett kort ord som går fort att säga, men i det korta ordet rymms oändlig ansträngning. Särskilt när vi inte funnit platsen att flytta till. 

Även om jag skulle sörja att inte längre bo i vårt fina hus, eller i vårt mysiga område med många kära vänner nära så tar jag ju det som betyder allra mest med mig. Min egen man och våra fina fina barn. De som hjälper mig att trots nedstämdheten skapa det här adventsmyset. Barnahänder som skapar pepparkakor efter sångtexter, eller som tittar på bilden i receptboken och gör alla variander av lussebullar som finns däri. Lillasyster som istället för att baka äter och äter deg. Mätt och nöjd och glad.  I vårt lilla, slitna men underbara hus som nu doftar gott gott. Gott. 

När det inte går som man vill

  

 En lång tid har vi funderat på vårt boende, jag har skrivit om det förut. Vi älskar huset, men det är för litet för oss. Vi har sett oss omkring, mentalt flyttat in och ut ur många hus under några års tid. Landet -  stan, den infekterade eviga diskussionen som tillslut gjorde oss illa. 

Så har vi äntligen landat. Enats, kommit fram till att huset ska byggas ut, och hur. Vi har varit glada och tänkt glada konstruktiva tankar. Begärt offerter, fått hjälp med ritningar, haft mäklaren som värderat utbyggnadsritningen. Tänkt ytskikt. Med mera. Vi skulle bara visa grannen ritningen innan bygglovsansökan skickades in. Tänk vad vi misstog oss när vi satte ordet bara framför den handlingen. Det visade sig att grannen tänkte annorlunda jämfört med oss. 

Tårarna bränner bakom ögonlocken och jag gör en paus, som inte ni märker. Nu är vi ute på hemnet, igen. Svävar i ovisshet. Igen. Det är energikrävande att inte veta, att beslutet ligger hos någon annan. Helst vill jag göra som min treåring, kasta mig på golvet och sprattla med armar och ben, skrika högt för jag vill inte vill inte vill inte! Vill inte flytta, vill inte bygga ut enligt något ännu osynligt b-alternativ. (Ännu lever ett svagt litet litet hopp)

Melankolin och sorgen måste ta sig uttryck på något sätt hos mig. Det har blivit ett fint docktäcke av mormorsrutor ärvda från farmor Greta. Jag har bara lagt till de vita kanterna och sytt ihop. Hoppas bara inte sorgen sitter fast i rutorna och går vidare till den som ska leka.

1 år

Ett helt år har gått. Man vet ju så väl att det händer hela tiden att de små blir äldre, ändå är man förvånad. Eller i alla fall jag är förvånad. Jag ser på de mina och undrar när de blev så stora? Jag ser på min lilla 1åring och undrar när hon slutade vara min bäbis? Hon som var så liten och knappt märktes alls, har egen vilja som hon berättar med allra största övertygelse och bestämdhet. Hon som bara somnade när vi la henne var som helst, eller satt med henne på vårt bröst, hon reser sig i vagnen när hon inte vill sova. Hon som var den barn lärde sig "klappa försiktigt" på, kan nu klappa försiktigt på andra små. Och jag förundras, givetvis måste det firas! Ungen har ju blivit ett år! Kanske är samtidigt något av en sorgefest, för bäbistiden den underbara är slut nu. Med vemod i hjärtat vinkar jag adjö och ser med spänning fram emot att få följa henne resten av livet. 

Jag har visst tangerat ämnet tidigare, jag snöar lätt in på saker. Nu har jag snöat in på kakkalas ett tag. Festligt värre!